– Jag attraheras av Grants låtskrivande, ofta med oväntade melodi­linjer och med utrymme för experimentella delar. Och så finns det en väldigt svart ironi i hans texter. Detta är en människa som har levt en hel del och inte drar sig för att berätta om det. Det finns ett ärligt tilltal, som ovanpå insikten att han är gay fick mig att känna ”det där vet jag inte om jag hört någon göra riktigt”.
Den ärligheten saknar Leo Spauls i nästan all musik som spelas i gaykretsar.
– Att sjunga rakt upp och ner om hur det egentligen är och hur världen ser ut – det är totala motsatsen till vad man är van vid där, för där är allting yta.
Han gav i dagarna ut sitt debutalbum: sex låtar som han spelat in i samarbete med Conny Wall. Minst fem av dem är i första hand kärlekssånger. ”Vitt brus” handlar om att ta sin plats och vara sig själv, men är ingen renodlad kampsång den heller.
– Det är högst medvetet. Mitt liv är inte politik, mitt liv är jag och de människor jag har i min närhet. Det handlar om mänskliga värderingar, i grund och botten att hitta någon att leva med och ha ett bra liv med. Det i sig är vad alla eftersträvar. Sedan kan man behöva politiska påtryckningar, för att främja ett mer liberalt samhälle, men som artist är jag inte så intresserad av det. Jag vill berätta historier, utifrån ett kärleksperspektiv och hur man väljer att leva tillsammans med någon.
En av låtarna drar åt tidiga Roxy Music, men glamrock har han med åren fjärmat sig från.
– När jag fick höra The Ark tyckte jag inte det där var lika kul längre. Inom gayvärlden ser man det där överallt. Är du heterosexuell kan du leka med läppstift och allt möjligt, det blir häftigt, men om du är homosexuell måste du nästan gå åt andra hållet. Då måste du förstärka de delar av dig själv som är maskulina.

Håkan Engström

Leo har skrivit musik i hela sitt liv och släpper nu sitt debutalbum vid 39 års ålder. Han har i huvudsak varit aktiv på Stockholms teaterscen men tar nu steget fullt ut i musiken. Resultatet är ett svenskt pop/rock album om homosexuell kärlek. Med QX pratar han om sin nya singel och musiken som han tycker saknas i communityt.

– Min musik är precis motsatsen till vad vi är vana att höra på gayscenen. Det är inte schlager, disco, glitter och glamour. Det är den nakna verkligheten jag sjunger om. Året är 2016 och det är dags att prata klarspråk, säger Leo.

Hur menar du med att det är dags att prata klarspråk?

-Gayscenen är en tillflyktsort, och det kan vara nödvändigt att gömma sig där ett tag. Det är en väldigt liberal miljö ur ett rent sexuellt perspektiv, men oerhört inskränkt när det kommer till konst och underhållning. Bögar har i alla tider varit framstående konstnärer, författare och tänkare. Men dagens gayscen erbjuder nästan ingenting av det. Den äldre generationen som utplånades under åttiotalet skulle ha banat väg för en ny våg intellektuella, musiker och konstnärer. Men istället blev det ingenting. Jag tycker att gayscenen behöver växa upp. Moderna bögar gifter sig och skaffar barn, men få tycks vilja skriva berättelser om det.

Idag släpps din första singel Allt det som är du, hur kom den till?

– Jag behövde sortera ut några av mina kärleksaffärer. Jag har levt ihop med flera killar i korta och långa förhållanden, men alltid på något vis misslyckats med att skapa en vettig tillvaro. Musik har jag skrivit hela mitt liv, men aldrig kommit mig för att ge ut något. Nu kändes det plötsligt angeläget. Jag har historier jag vill få ur mig.

Nu i Pride-tider vill man ju såklart veta hur hångelvänlig låten är?

– Jag har prövat att spela låten för killar utan att berätta att det är jag som sjunger. Och den går alldeles utmärkt att hångla till.

Matilda Thorén

Denna vecka drar Stockholm Pride igång. Då passar det ju perfekt med att Leo Spauls precis släppte den alternativa pride-låten Allt det som är du. En låt som doftar mer indie än schlager, och som hittat inspiration av U2, Håkan Hellström och John Grant.

Videon till Allt det som är du är regisserad av Jacob Mohlin och har premiär här i bloggen. Du hittar videon en bit ner. Men först var jag tvungen att ställa några frågor till Leo.

Hej, vem är Leo Spauls?

I grund och botten en klassiskt skolad pianist. Tanken var att jag skulle satsa på den klassiska musiken. Jag övade som en galning under skolåren. Men tyvärr hade jag börjat för sent, och blev inte tillräckligt bra. Då började jag sjunga istället och bilda rockband. Jag skrev en hel del musik, men den var alltför pretentiös för att något skivbolag skulle nappa. Istället började jag jobba med teater. Jag hade en teatergrupp som hette Stockholms Blodbad tillsammans med Henrik Dorsin, Micke Lindgren och Erik Wernquist. Vi blandade alla genrer i princip, men när det blev dags för Henrik att gå solo, tyckte jag inte att vi ville samma saker längre. Jag bildade istället en egen teatergrupp, Dr. Benway på Teater Pero i Stockholm. Det var väl inte det smartaste karriärdraget kanske, men jag har aldrig tänkt så.

Inte långt därefter råkade jag dock ut i svårigheter. Det går sinnessjukdom i släkten och jag började få psykoser, och började se saker som inte finns. Jag väntade ganska länge med att söka hjälp, men till slut var det Alexander Bard som sa åt mig att sätta mig på medicinering. Jag hade bett honom flyga och fara på fyllan, och det kunde han förvisso tåla, åtminstone en eller ett par gånger. Men till slut tröttnade han. Och när jag väl började medicinera tyckte jag inte om teater längre. Det var som att förtrollningen var bruten. Då tog jag tag i musiken igen, och nu är väl i princip cirkeln sluten. Jag är tillbaka där jag började.

Berätta lite om bakgrunden till singeln. Varför blev Allt det som är du just en alternativ pride-låt?

Den är alternativ för att den inte låter som en pridelåt. Dessutom handlar den om kärlek mellan män, vilket märkligt nog är ovanligt i de här sammanhangen. Den har ett mer mänskligt tilltal, det där med att vara gay är ju så gammalt. Nu handlar det om våra mänskliga erfarenheter, oavsett om man är han, hon, hen eller alltsammans på en gång.

För de som bara har Village People, Madonna och Wether Girls i sin Pride-spellista. Vilka låtar bör de krydda med för att få en mer alternativ blandning?

Jag har aldrig förstått varför man måste köpa saker som ett paket. När jag var ute som mest var alla killar lätt effeminerade, bar tanktops på deras trådsmala överkroppar och dansade till Charlotte Perelli och Victoria Silvstedt. Patricia var rena Fraggelberget. Deras sexuella ideal var dock något annat, så jag är tveksam till att de fann varandra. Men bara för att man är gay behöver man inte köpa hela konceptet. John Grant är ett utmärkt alternativ, Meilyr Jones är en kommande stjärna. Testa Florence and the Machine, Animal Collective och Everything Everything. Egentligen behöver man inte ha någon spellista, jag lyssnar på BBC6 varje dag och det räcker ganska långt.

Kan du säga en låt som beskriver homosexuell kärlek på ett fint sätt och varför.

Min favorit är U2:s One. Gärna i Johnny Cashs version. Den är så hjärtskärande som en låt bara kan bli. En son som mot faderns vilja söker kärleken, får aids och dör. En röst bortom graven om försoning, kärlek och livets allmänna jävligheter. Jag förstår inte varför vi måste göra livet så surt för varandra, till och med inom familjen. Det räcker med att man måste slåss mot resten av världen ändå.

Berätta om ett fint prideminne.

Något år brukade jag gå ut i pyjamasbyxor. Det var väldigt framgångsrikt, det kan jag rekommendera fler att göra. Dessutom hade jag en vit t-shirt som jag skrev OPEN THE DOG på framsidan och OUVREZ LE CHIEN på baksidan. Det höjde temperaturen ytterligare. Alla ville veta vad det betydde. Jag var långt ifrån snyggast på dansgolvet men definitivt en av dem som drog mest uppmärksamhet. Man kan skaffa sig påfågelfjädrar på olika sätt på Pride. Det finns andra alternativ än paljetter.

Johan Alexed