För någon vecka sen var jag på kulturhuset och såg – i förbifarten bara, jag var påväg någonannanstans – de utställda dockorna utanför Marionetteatern, och jag tänkte: jag ser för lite dockteater. Jag tänker samma sak när jag kliver nerför trappan till Pygméteaterns lokaler på Vegagatan vid Odenplan: hur kommer det sej att jag ser så lite dockteater? Är det för att den för det mesta riktar sej till barn? Och i såna fall: hur kommer det sej att det görs så lite dockteater för vuxna?

Det är bortåt 30 år sen jag var här på Vegagatan. Då, på den tiden, låg här en vegetarisk restaurang. Vega, tror jag den hette, passande nog. Det fanns inte så många helt vegetariska ställen på den tiden: Govindas vid Fridhemsplan, förstås, och så Örtagården ovanpå Hallarna vid Östermalmstorg. Jag undrar om den blinde pianisten fortfarande är kvar? Jag undrar om restaurangen fortfarande är kvar? Dags att gör ett besök snart, tror jag.

Visst borde det vara så att det till slut inte finns några teatrar kvar i stan som jag inte har varit på? Visst borde det vara så? När man – som jag – går ganska ofta på föreställningar så tycker man ju att man till slut borde har varit överallt. Men det bara fortsätter att dyka upp nya ställen. Och om alla ställen som dök upp var nya ställen så vore det en sak, men det verkar dyka upp nya ställen som har funnits sedan länge, och det är lite… omtumlande.

Pygméteatern, som fenomen, har funnits sedan 1976, men jag vet inte hur länge dom har funnits i den här lokalen. Länge, känns det som. Det känns mycket inbott. Väggarna är fyllda av mycket vackra affischer av gångna produktioner, den där typen av affischer som inte görs längre.
Foajén är trevlig, och stor, för att vara i en källare. Det finns en bar, fem, sex bord, och gott om plats. På det vitmålade väggarna hänger marionettdockor, masker och affischer från gamla föreställningar. Kulörta lampor, klara tyger och färgranna LED-strip piggar upp. Man glömmer liksom bort att det är vinter däruppe, därute.

Jag är här för att se Leo Spauls nyskrivna pjäs Psykomania, en pjäs om en psykos. Jag känner igen kvinnan i kassan, som också sköter tekniken, från Mälarhöjdes teater, och killen i Clark Kent-glasögon bakom disken bryter charmigt på spanska och bjuder mej på en kopp kaffe. Toaletternas väggar är svampade, jag antar att teatern legat här sen 80-talet. I väntan på att få gå in bläddrar jag i en medhavd biografi över Lord Byron och tjuvlyssnar på när teknikern berättar att hon ibland blir skrämd av alla dockor, som stundtals verkar röra sej. Hon säger att hon tror att det bara är vindrraget som får dom att röra sej…

Det är en majoritet av någorlunda unga, ensamma män i publiken, vilket alltid gör mej lite undrande. Hur hittade dom hit? Vanligtvis brukar en teaterpublik bestå av en majoritet av kvinnor i övre medelåldern, men här kan jag bara räkna till tre stycken. Jag vet inte hur teatern har nått ut till sin publik, men demografin är väldigt intressant. Jag har svårt att tro att det lesbiska temat skrämt iväg kvinnor, men jag kan tänka mej att det lockar män. Men kanske inte dessa män? Dom skulle kunna vara vänner och närmast sörjande, men det är få som verkan känna någon annan.

Scenrummet skulle jag beskriva som att det hade ett kyrkoplanlösning: man kommer in längst bak i rummet, det löper en gång fram till scenplatsen, och på var sida om gången står bänkrader för publiken. Vad ska man kalla det? Kyrkosittning? Jag sätter mej längst fram. På den mattklädda scenen står ett svart Fusion, det där 50-tals-inspirerade ikeabordet med plats för fyra, med rundade hörn, där de fyra benen fästs vid sidorna, istället för – som vanligt är – vid hörnen, så att stolarna istället kan skjutas in där, och så bilda en slags avrundad låda. Det är ett mycket snyggt möblemang, och fruktansvärt obekvämt.

Två kvinnor sitter uppkrupna var sina sida i fonden. De är klädda i svart och medgröna accenter. På fötterna har dom dansskor. Den ena, hon med platta jazz-skor, har fått ögonbrynen bortsminkade och läpparna är bleka. Den andra är har dansskor med klack. En man i grå kostym med mycket skrynkliga byxor, vit skjorta och svart slips kommer in bakom oss. Han börjar tala redan innan han börjat gå uppför mittgången. Han är psykolog. Han tjänar bra. Han presenterar sej på ett distanserat, lätt nedlåtande sätt, som om han hade en ganska ironisk självbild, eller som om någon som inte riktigt högaktade psykologer hade skrivit hans tal.

Själva pjäsen känns lite som ett slags hopkok av flera olika idéer, eller uppslag till andra pjäser. Den har liksom ingen rakt linje, och efteråt är det svårt att bestämma exakt vad den handlade om, och vad det var som hände. Det handlar om en psykolog som får besök av en kvinna som vill bli hypnotiserad, och under hypnosen berättar hon om en man i en tunnelbanevagn, som hon tror är gud. Kvinnan har levt tillsammans med en annan kvinna som hela tiden varit öppet otrogen tillsammans med män, och blivit hivpositiv, för att sen gå och bli överkörd av en buss.

En scen där kvinnan sitter med en läkare – dubblerad av mannen som spelar psykolog – och väntar på besked om sitt hivprov känns lite som en upprepad situation: samma kvinna är patient, och samma man är läkare/psykolog.

Jag får känslan att temat med det lesbiska paret och hiv-historien från början varit skrivet för två män, men jag kan ha fel. Kanske är jag fördomsfull, men historien om hur en person i ett förhållande hela tiden är ute och – med den andras vetskap – vänstrar med många män och blir hivpositiv känns mer som något man hittar hos vissa bögpar, inte hos ett lesbiskt par, och om så vore fallet kanske man skulle beröra hur det kommer sej att den ena kvinnan är ute och vänstrar med män, och hur den andra finner sej i situationen? Det vore en väldigt intressant berättelse, tycker jag. Och jag tror inte det är så vanligt att en kvinna smittar en annan kvinnan med hiv, så själva problematiken känns lite påklistrad. Men som sagt, det kan vara min egen medelålders flegmatiska hjärna som förutfattar saker.

Jag tycker mycket om föreställningens talade språk. Det är poetiskt i sitt tempo, nästan som om det lästes på vers, det är musikaliskt rappt och tydligt. Och det framförs distinkt, på ett sätt som får mej att tänka på Neil Simon. Man är exakt i sin leverans. Många gånger, i andra fall, känner man att skådespelare lägger till ord här och var, som för att göra replikerna lättare att säga, lättare att relatera till. Men jag gillar repliken som vapen, som medel, som ett sätt att rikta sej, att kommunicera, inte i första hand som något som används egoistiskt, för att belysa den egna prestationen, ge karaktär åt sin egen roll, visa hur rollen mår, känner, tycker.

Det är mycket välspelat, även om aktrisen som spelar den döda kvinnan har fått lite besvärlig regi: hon ska balett-balansera omkring på scenen, kanske för att symbolisera balansen mellan psykos och verklighet? Det är lite distraherande. Eftersom föreställningen annars – i alla fall till det yttre – förefaller vara så tydlig och utan ”konstnärliga grepp”.

Mannen som spelar läkaren har också skrivit föreställningen, och han övertygar, både som dramatiker och skådespelare. Den kvinnliga huvudrollen påminner mej om en kvinna ur en Tennessee Williams-pjäs, kanske en legering av Hannah Jelkes ur The Night of the Iguana och Catharine Holly ur Suddenly Last Summer. Hon utför också det imponerande dådet att hon löser en rubriks kub, flera gånger. Trots att hon ska vara den med en psykisk sjukdom är hon den jag upplever som mest tydlig, lättast att förstå.

Det slutar plötsligt, abrupt, sådär snabbt att man – om man som jag, sitter och funderar på om skådespelaren bara råkade lösa rubriks-kub-problemet, sådär av en händelse – nästan missar alltihop.

Det står i programmet att detta är den första pjäsen av författaren på fem år. Jag hoppas det inte dröjer lika länge till nästa.

Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman