2012 Den andra världen - mötet

Den andra världen

Det hela började med ett antal händelser. Jag skriver händelser eftersom jag inte närmare kan precisera riktigt vad det var som hände. Detta var någon gång under våren 2007. Jag satt ute vid mitt hus på Tyresö en kväll och rökte och drack folköl. Jag var ensam och hade inga särskilda planer för kvällen mer än att ta det lugnt. Jag höll på att slutföra den film som skulle vara slutproduktionen för mitt filmår på Kulturama, en privat utbildning som lärde mig grunderna i filmproduktion. Utbildningen var egentligen två år, men jag kände att jag för tillfället hade lärt mig det jag behövde lära mig, och hade därför fattat beslutet att inte gå vidare till andra året. Det var sent på våren och alldeles säkert var jag ganska trött. Jag satt sena kvällar på skolan och klippte film, för att sedan stiga upp tidigt och delta i undervisningen. Men att jag skulle ha varit särskilt utmattad just denna kväll kan jag egentligen inte påminna mig. Inte heller var det speciellt sent. Solen hade förvisso gått ner men det var fortfarande ljust, och jag satt utomhus på terrassen med ett paket cigarretter och några folköl. Jag hade ännu inte hunnit bli påverkad. Det var en helt normal vardagskväll.

Som jag försöker påminna mig händelsen i efterhand upplevde jag vid ett visst tillfälle hur min vänstra arm domnade bort. Jag kan inte minnas om där var några stickningar, men definitivt den där känslan av att blodtillförseln i armen höll på att försvinna, på samma sätt som ett ben kan domna om man sitter fel. Jag hade inte längre någon känsel kvar i armen, den helt enkelt hade somnat. Samtidigt med detta upplevde jag att alla ljud omkring mig försvann, och att det ljus som föll in över tomten genom grenverket klart och tydligt blev starkare.

Det gjorde inte ont. Det var inte obehagligt. Och jag blev heller inte rädd. Däremot förstod jag att någonting höll på att hända. Någonting var fel. Förvisso kände jag till vad dessa symptom faktiskt skulle kunna betyda. Men vid tillfället var jag nyligen trettio år fyllda, och tanken på att jag möjligen höll på att få en hjärtattack föreföll mig närmast absurd. Under en millisekund hann jag både överväga och avfärda detta. Normalt friska människor får inte hjärtattacker när de är trettio år. Inte ens om de röker och dricker lite för mycket. Eller inte sover tillräckligt för den delen. Det händer helt enkelt inte. Det var i alla fall min slutsats. Vad detta nu än var, så skulle det snart vara över.

Men det som höll på att hända minskade inte, utan snarare ökade i intensitet. Samtidigt som det gjorde det kände jag hur jag försattes i något slags inre lugn. Min kropp sa åt mig att slappna av. Att flyta med. Att inte streta emot. Först då upplevde jag rädsla. Inte för att det jag upplevde var obehagligt, tvärtom. Men jag insåg plötsligt att om jag inte gjorde någonting åt det som nu höll på att hända, så skulle jag med all sannolikhet dö. Det som poppade upp i mitt huvud var då: Jag kan inte dö här och nu. Jag sitter ju här och röker och dricker folköl som nån jävla loser. Jag kan inte bli funnen så här. Vad ska folk tro?

Det är mer tragiskt än rörande att jag i denna situation egentligen inte var särskilt rädd för mitt eget liv, utan mer oroade mig för vad folk skulle komma att tycka ifall jag blev hittad bredvid en halvtom ölburk och med en utbrunnen cigarrettstump i ena handen. Men stundens allvar tycktes till slut gripa tag om mig. Jag började slå på min vänsterarm. Jag slog hårt och länge. Efter ett tag tycktes ljuset mattas, och jag kunde åter höra vinden susa i trädkronorna. Plötsligt satt jag där med min cigarrettstump och ölburk såsom ingenting hade hänt.

Min första tanke efteråt var naturligtvis: Var det där på riktigt? Eller hade jag kanske svimmat? Hade jag slumrat till några ögonblick och börjat drömma? Och om det nu verkligen hände, vad var det som hade hänt? Jag var tämligen förvirrad, och avsevärt mer förvirrad än rädd. Om det jag precis hade upplevt var början till en hjärtattack så borde jag nog vara tacksam för att jag fortfarande var i livet. Men var det verkligen en hjärtattack? Var det ens möjligt, i min ålder? Det hade gått så fort, och bara några sekunder efteråt började jag tvivla på det hela. Jag märkte inget särskilt. Jag hade inte ont. Det kändes möjligen lite konstigt i armen efteråt, och möjligen upplevde jag en viss spänning över bröstet, men jag vet inte säkert. Kanske är det något jag fått för mig efteråt. När det inträffade så hade jag inga ord på det hela, först efteråt försökte jag formulera vad som hänt. Och det var sannerligen inte lätt. Jag fortfarande svårt att beskriva det i ord.

 

Jag ville nog helst tänka att nej, det där var nog ingenting. En släng trötthet, kanske nikotinet hade slagit mig ur fattning några sekunder, såsom det kan göra de första blossen. Det var rimligare än att försöka acceptera att jag hade haft en mindre hjärtattack, men att jag klarat mig. Och framförallt att jag kanske borde ta det lugnt.

Även om rädslan hann ikapp mig senare på kvällen, jag drack inget mer, rökte inte heller och gick istället och la mig tidigt, så tog det inte många dagar innan jag helt hade skjutit bort tankarna på det som hänt. Det kändes helt enkelt alltför orealistiskt. Och någon vecka senare levde jag precis som vanligt.

Då hände det igen. Det var en liknande kväll på terrassen på Tyresö. Ljuset blev plötsligt starkare, ljudet försvann och en allmän känsla infann sig att jag på något vis försökte lyfta. Den här gången hade jag druckit avsevärt mer, kanske en flaska vin, möjligen till och med två. Men upplevelsen var densamma. Möjligen var jag alltför avtrubbad av vinet för att bli rädd, eller kanske var det för att känslan tycktes bekant, men den här gången beslöt jag mig för att inte streta emot. Jag sa till mig själv tyst: Äh, skit it. Nu släpper jag.

Jag blundande och släppte taget och upplevde då att jag lyfte. Förvisso visste jag att jag låg kvar på de madrasser vi hade på terrassen på uteplatsen på Tyresö och som vi använde som soffor enligt marockanskt manér med nordafrikanska kuddar och mattor som prydnad. Men ändå så hade jag en bestämd känsla av att ha lättat från marken. Jag svävade ovan jord, och jag var inte ensam. Det var något annat där också, som jag tycktes stå i kommunikation med. Det var inte obehagligt, men kanske aningen påträngande, ungefär som när barn klänger sig fast vid ens fötter.  Detta var första gången jag kände att jag stod i kommunikation med något annat. Något annat än jag själv. Något immateriellt, icke-fysiskt. Och denna känsla skulle komma att bli kvar hos mig en lång tid framöver.

Jag hade beslutat mig att aldrig berätta om detta. Men i mötet med Eric Schüldt uppstod ett samtal. Och det slutade i ett radioprogram i Sveriges Radio P1.

Lyssna på hela programmet här: Sveriges radio

Signerat
Leo Spauls, november 2013

Följ oss på sociala medier

<iframe src="https://player.vimeo.com/video/199480779" width="640" height="360" frameborder="0" webkitallowfullscreen mozallowfullscreen allowfullscreen></iframe><!-- [et_pb_line_break_holder] --><p><a href="https://vimeo.com/199480779">Eric Schüldt möter Leo Spauls - Den andra världen (hela programmet) Sveriges radio P1 (2012)</a> from <a href="https://vimeo.com/benway">Dr. Benway</a> on <a href="https://vimeo.com">Vimeo</a>.</p>
<iframe src="https://player.vimeo.com/video/191791014" width="640" height="360" frameborder="0" webkitallowfullscreen mozallowfullscreen allowfullscreen></iframe><!-- [et_pb_line_break_holder] --><p><a href="https://vimeo.com/191791014">Leo Spauls intervjuas av Eric Schüldt i Sveriges Radio P1 (2012)</a> from <a href="https://vimeo.com/benway">Dr. Benway</a> on <a href="https://vimeo.com">Vimeo</a>.</p>

Pin It on Pinterest

Share This