2009 Rock n Roll Suicide

2009 rock n roll suicide

av Leo Spauls

Ett drömspel för tjugohundratalet

Genre: Musikalisk odyssé i två akter

Urpremiär: 30 januari 2009 på Teater Pero.

Medverkande: Fredrik Hedin, Tristan Sohrabi, Susanne Harju-Jeanty, Bibbi Unge, Kent Malte Malmström, Leo Spauls

Manus: Leo Spauls

Regi: Catherine Fallenius

Kreativ konsult: Erik Wernqvist

Ljus: Eric Bleckert

Skulptör: Carl-Henrik Herdenberg

Fotograf: Mattias Wandler

AD: Anna Olausson & Erik Wernqvist

Husband: Daniel Shots

Musiker: Marcus Anderbrant, Guiseppe di Lecce, Morgan Frisk, David Rydén

Rock ’n’ roll Suicide är en färgsprakande teaterfest och musikalisk odyssé i rockens förtecken. En intervju med David Bowie, en resa till Påskön och myten om den självdestruktiva rockstjärnan. Allt ryms i detta moderna drömspel. Det är en fantastisk historia om huvudpersonen DU:s resa genom tid och rum. Välkommen till myternas marknad där tankarna flödar fritt och ingenting är mindre sannolikt än något annat. Kvällens stjärna: DU.

Nittiotalet var en gyllene tidsålder. Åtminstone så här i efterhand. Allt tycktes möjligt. Vem som helst kunde gå in på en bank, ta ett lån och starta ett företag utifrån de mest underliga idéer. Världen var på väg in i en ny tid och i princip allt i samhället skulle komma att förändras. Det var i alla fall vad vi fick lära oss. Själv blev jag erbjuden jobb på en av de då ledande musiktidningarna och fick som första uppdrag att göra en intervju med David Bowie, helt utan utbildning eller erfarenhet. Därefter följde Deep Purple, Foo Fighters, Marilyn Manson, David Coverdale, Type O Negative och så där höll det på. Jag stod i fotografdiket i Globen och plåtade The Who och Jean Michel Jarre med min automatkamera som det varken gick att zooma med eller reglera ljuskänslighet. Det var ett enda ”det e lugnt” över precis allt som hände. En total avspändhet som jag inte har kommit i kontakt med efter det. Något år efter att tidningen lades ner satt jag som chef för en webbyrå på Östermalm.

Jag kunde absolut ingenting om IT, men så länge ingen frågade så behövde jag heller inte svara. Jag sprang omkring i mina kostymer inhandlade på NK och såg lite så där lagom viktig ut. Och det räckte ganska långt. Vi anordnade fester varje torsdag på Sturecompagniet, och övriga dagarna i veckan var vi på branschjippon. Jag tror faktiskt att det var något varje dag under hela den här perioden. Det var alltid någon ny byrå som hade öppnat, eller fått in en fet order, eller bara ville uppmärksamma något. Sushi och drinkar, sushi och drinkar och buffébord. Taxibilar som rullade fram och tillbaka mellan festerna. Fickorna fulla med visitkort dagen efter från människor man inte mindes ha träffat. Och långa bakfulla timmar då man satt och höll sig fast i skrivbordet och försökte se ut som att man jobbade. Sen sprack det ju också. Jag tjänade aldrig några pengar på it-bubblan, men förlorade heller inget. Och det sägs ju att det är svårare att förlora än att aldrig ha haft. Man startade rockband på löpande band, ibland två, tre åt gången. Spelade på klubbar, drömde om framtiden. Skickade brev till skivbolagen. Blev refuserad. Tyckte de var idioter, övertygad om sin egen storhet. Skickade entusiastiskt nya brev. Livet var en dröm. Sen en dag kom verkligheten i kapp. Jag blev hemkunskapsvikarie i Akalla och eleverna slängde pannkakor på mig. Det enkla livet var borta. Drömmarna likaså. Här börjar berättelsen om DU. Och det är en fantastisk resa.

Signerat/Leo Spauls, Rapa Nui juni 2008

REPORTAGE: Idol inspirerade till rockteater (SVD 2009-01-30)
När David Bowie skulle fylla 50 år intervjuade Leo Spauls honom för en musiktidning. I kväll är det premiär för nyskrivna Rock’n’roll suicide, som är löst baserad på intervjun som genomfördes för snart tolv år sedan.

– David Bowie är min barndomsidol och jag kände att jag ville göra något av intervjun, säger Leo Spauls.

Rock’n’roll suicide är Leo Spauls sjätte pjäs. Föreställningen, som sätts upp tillsammans med teatergruppen Dr Benway Presenterar, handlar om en tjej som startar ett rockband. Bowie dyker upp som ett slags spöke och genomsyrar föreställningen med både musik och som karaktär, spelad av Leo Spauls.

– Men det är inget porträtt av honom. Det är min egen personliga tolkning, säger han.

Själv beskriver Leo Spauls föreställningen som en musikalisk odyssé med Bowie som tema. Ett modernt drömspel om den självförbrännande rockstjärnan med musik av både Bowie och Beethoven. Men för Leo, som själv spelat i många band utan större framgångar, var det självklart att också basera manuset på en pärm fylld av refuseringsbrev från skivbolag samt egna outgivna rock- och poplåtar.

–Rock’n’roll suicide handlar också om mina egna erfarenheter av att starta ett rockband. Om viljan att bli känd och besvikelserna i rockmyten. Därför tyckte jag titeln, som är en av Bowies låtar, passade bra. Jag tror väldigt många känner igen sig i önskan om att vilja bli stjärna, säger han.

Reporter: Sara Haldert

REPORTAGE: Rock ’n’ Roll med Bowie-spöke (AlltomStockholm.se 2009-01-13)
AlltomStockholm.se 

Leo Spauls har tidigare dekorerat stan med purjolök, spelat i flera band och skrivit en svart komedi om den kristna högern. Nu är han aktuell med sin sjätte pjäs – ”Rock’n’roll Suicide” – där han även spelar sin barndomsidol David Bowie. När Leo Spauls var 19 år gammal ringde han upp David Bowie och intervjuade honom för en musiktidning.

– Bowie skulle precis fylla 50 år och jag ville fråga ut honom om hela hans liv och karriär. Själv ville han mest prata om sin senaste skiva, men han var ändå underhållande, egensinnig och genomproffsig.

Pjäsen ”Rock’n’roll Suicide” är löst baserad på intervjun han genomförde för snart tolv år sedan.

– Den handlar om en tjej som startar ett rockband. Hon åker runt i världen. Bowie dyker upp som ett slags spöke. Det är flera parallella handlingar men man kan säga att det handlar om rockmyten. Vi blandar en massa olika genrer. Det är realism blandat med metateater och så är det sång ibland och ett band på scenen…

– Jag försökte efterlikna Bowie rätt mycket när jag var tonåring. Efter ett tag kom jag på att man inte kan hålla på så. Min tolkning av honom i den här pjäsen är inte porträttlik. Det här är inte ”Sikta mot stjärnorna”. Och jag kan tyvärr inte sjunga lika bra som han.

Leo och teatergruppen Dr Benway Presenterars senaste pjäs ”Sent ska syndarn vakna” marknadsfördes med purjolökar. Hundra stycken hängdes upp runt om i stan som ett inlägg i debatten om affischeringsförbud.

– Vi ville bidra till debatten som pågick. För att synas måste man affischera illegalt eller betala dyrt för annonser i tidningar. Som fri teatergrupp kan man inte göra någondera.

Vad kan man förvänta sig i reklamväg denna gång då?

– Vi har faktiskt gjort påskö-gubbar målade med Bowie-blixtar, som ska gå från Odenplan till Sveavägen. Vi gillar att vara okonventionella.

I pjäsen reser huvudpersonen till Påskön, känt för sina stora stenstatyer. Vad syftet med de gigantiska statyerna i form av huvuden var är inte helt känt men det finns många teorier om deras existens. När de underliga huvudfotingarna intar stan är de dock ett faktum att det är för att locka folk till teater Pero.

Vem ska gå och se ”Rock’n’roll Suicide”?

– Jag tror faktiskt att den funkar för vem som helst – rockmusik har ingen åldersgräns. Jag började lyssna på rock i yngre tonåren och många av rockstjärnorna är ju runt 60 nu och har fans i samma ålder. Det är en bred kategori, säger Leo och tippar att publiken kommer bestå av folk i 15-70-årsåldern.

– Det känns som att vi har en succé på gång. Det är i alla fall det bästa jag har skrivit.

Reporter: Sofia Lundgren

REPORTAGE: Leo avlivar rockmyten (Mitt i Vasastan 2009-01-27)
Att kunna bete sig hur som helst och ändå bli rik och älskad tedde sig oemotståndligt.Som tonåring drömde Leo Spauls om att bli rockstjärna.Nu spelar han David Bowie i sin egen rock­musikal.

Leo Spauls var bara elva år när han skaffade sin första Bowieplatta. Inte var det precis vad klasskamraterna i Adolf Fredrik lyssnade på. Smink, dramatik och stora gester var inte på modet.

Några år senare hade han ett band med sin bror, men var inte heller då synkad med tidsandan.

– Då var Nirvana störst. Men jag ville göra rockoperor, vara ett nytt Pink Floyd. Jag ville göra något mer teatralt.

För det var som att bara musiken inte räckte. Att gå på konsert är ju bara att stå upp och bli trött i benen. Leo Spauls ville berätta något när han stod på scen. Tjugo år senare har han hunnit skriva flera egna pjäser, bli skådespelare och stå på Dramatens stora scen, om än bara i en biroll. Nu sätter han upp en egen musikal ”Rock’n’roll Suicide”. Det är en uppgörelse med rockmyten. I centrum står en ung tjej som när samma dröm han själv hade. Hon bildar band, får träffa den store Bowie och ger sig ut på en resa till andra sidan jordklotet som kommer att förändra hennes liv. Till Påskön, stället med de mystiska skulpturerna där Leo Spauls själv var i somras.

– Vissa kommer nog tycka att det är lite svårt, säger Leo Spauls utan att se så orolig ut. Vi hoppar mellan traditionell teater och metateater, dessutom har vi flera parallellhandlingar.

Självklart spelar hans gamle husgud Bowie en viktig roll, som inte oväntat görs av honom själv.

– Jag kommer inte att vara så porträttlik. Det är inte så utvecklande att försöka göra ”Sikta mot stjärnorna”. Och så blir det Bowiemusik, vi har ett band med oss på scen.

För tolv år sedan pratade han faktiskt med David Bowie, under en telefonintervju inför legendens 50-årsdag.

– Jag var väldigt nervös, av förklarliga skäl. Men han var proffsig. Vi pratade om genombrottet, hans olika stilförändringar. Det var fantastiskt. Men i dag hade jag nog ställt andra frågor om sådant man inte kan läsa om på andra håll. Som hans 80-talsperiod, hur han lever i dag och hans förhållande till familjen.

Drömmen om att bli rockstjärna har han själv lämnat bakom sig.

– Jag insåg att jag inte måste bli en stor artist för att bli en lycklig människa. Ofta är det tvärtom. Och jag tror att Bowie i dag lever ett ganska normalt familjeliv. Frågan är förstås om han uppskattat det om han inte gjort sin rocktripp först.

Har du själv gjort den?

– Ett visst mått av utsvävningar har jag väl haft. Men man kan inte skapa något bra om man är helt borta. Ändå kan jag tycka att de krav som finns i dag på att man ska leva hälsosamt kan slå över. Livet ska vara roligt och vissa utsvävningar måste accepteras.

Reporter: Louise Kristoffersson

REPORTAGE: Gustav Vasa fängslad i t-banan (Expressen 2009-03-15)
Skådespelaren Kent Malte Malmström – bland annat känd som Gustav Vasa i tv-reklamen – fick armarna låsta med handbojor bakom ryggen och togs in i en skrubb på T-centralen. Hans brott: han hade frågat om väktarna kunde sätta igång en avstängd rulltrappa. Enligt väktarna var han redlöst berusat, men polisen höll inte med dem.

– Det var en fruktansvärd och kränkande upplevelse, säger Kent Malte Malmström till Expressen.se.

Skådespelaren Kent Malte Malmström var nöjd med starten på lördagskvällen. Han hade precis avslutat föreställningen av pjäsen ”Rock’n’roll suicide” på Teater Pero på Sveavägen och skulle hem till Kungsholmen där en uppdukad middag och melodifestivalen väntade.

– Jag hade bråttom hem. Jag hade lovat att rösta på Malena Ernman, säger Kent Malte Malmström.

Efter föreställningen drack han en öl.

– Men bara en. Jag var spiknykter, säger han.

Han skyndade sig till T-centralen för att åka hem till Kungsholmen. Men han fick syn på en rulltrappa som stod still och gick fram till två väktare och frågade om de kunde starta den igen. Enligt Kent Malte Malmström fick han inget svar. Inte annat än att väktarna uppträdde tydligt avvisande.

– Jag gick därifrån, men sedan blev jag lite arg så jag gick tillbaka och frågade: Kan ni sätta igång rulltrappan? Ja eller nej?.

Kent Malte Malmström säger att en av väktarna då tog tag i honom och att han förgäves försökte ta sig loss. Men han övermannades, fick sina armar fastlåsta bakom ryggen med handbojor och föstes in i ett soprum. Väktarna förklarade för honom att han var berusad och hade gjort våldsamt motstånd. Polisen skull snart komma och hämta honom.

– En kvart tidigare hade jag stått på scenen på teatern och var på väg hem. Hur kunde de säga att jag var full? Det var helt sjukt. Det var som i en roman av Kafka, säger han.

Polisen gjorde annan bedömning. Efter en halvtimme kom en polispatrull. De bedömde att Kent Malte Malmström var helt nykter och lugn och att det inte fanns skäl att misstänka honom för våldsamt motstånd heller. I stället fick Kent Malte Malmström skjuts hem.

Skådespelaren Kent Malte Malmström är bland annat känd som Gustav Vasa i tv-reklamen.

– De var jättetrevliga de båda poliserna och jag hann hem så jag kunde rösta på Malena, säger han.

Men händelsen har satt sina spår.

– Så här dagen efter så känns det som om jag blivit utsatt för en våldtäkt. Det var en fruktansvärt kränkande upplevelse.

Håkan Isaksson är vd på Nordisk Bevakningstjänst där de båda väktarna arbetar. Han berättar att väktarna uppfattade Kent Malte Malmström som våldsam och berusad.

– Enligt händelserapporten så var han upprörd och började vifta med armarna så de beslöt att belägga honom med handfängsel.

Han förstår om Kent Malte Malmström kände sig kränkt av omhändertagandet. Men menar att i det här fallet står ord mot ord.

– Våra ordningsvakter är väldigt rutinerade i att bedöma sådana här fall, säger Håkan Isaksson.

KRITIK: Rock’n’rollresa (Nummer.se 2009-02-02)
Rock’n’roll suicide framstår som symptom på svårartat David Bowie-komplex. Leo Spauls tar sin idol i handen i ett existentiellt vandringsdrama. Men trots klyschor tycker Cecilia Djurberg att projektet ros iland.

I korta intervall drar dramatikern och skådespelaren Leo Spauls av Bowielåt efter Bowielåt med sitt liveband på scenen. Men Rock’n’roll suicide är ingen regelrätt Bowiemusikal, trots att titeln lånats från Ziggy Stardust och temat är rätt mycket detsamma.

För dramatikern Spauls är föreställningen, enligt förhandsinformationen, självbiografisk och det som först framstår som mellansnack utvecklas till en egen berättelse. Men även om det därmed är skarp hybrisvarning att öppna med The man who sold the world, och själv spela rollen som David Bowie på scenen, ror han iland sin idé. Som tar oss till Påskön och tillbaka.

Här skildras en ung människas uppväxt med resor, fester och drömmar om en rockkarriär. Med kaskader av gamla klyschor inramas det berömda sökandet, det som drabbar oss alla i olika utsträckning i livet och det som fått flera rockstjärnor att avsluta sina redan vid 27 års ålder. Jim Morrison, Jimi Hendrix, Janis Joplin och Kurt Cobain nämns självklart i föreställningen, som tack och lov ändå inte blir någon Ziggy Stardust-pjäs eller ens handlar om en ung kille.

Utan om en ung tjej, framställd i ett tillbakablickande men samtidigt utåtriktat spel av Susanne Harju-Jeanty i fet kajal, Dr Martens-kängor och rebellröd Che Guevara-tröja.

Rollfiguren heter ”Du” och gör denna på många vis igenkännbara resa, fysiskt i handlingen och mentalt genom den existentiella vandringen, som vinner stor allmängiltighet trots det rockspecifika. Skulle man vilja tillskriva dramatikern ännu lite mer hybris kunde man likna pjäsen vid ett slags nutida Till Damaskus. Temat är detsamma om man, vilket ju många gör, betraktar rocken som ett slags religion.

Men även om manusets poetiska ambitioner inte riktigt tas tillvara och även om berättandet aldrig bränner till, eftersom det varken känns farligt eller livshotande på allvar för ”Du”, som liksom David Bowie alltså inte låter sig dras ner totalt i rockskiten, så bjuds publiken på en underhållande och eftertänksam historia. Den försvaras av suget i framför allt Kent Malte Malmströms nervfyllda spel och genom flera schysta livecovers på några av Bowies bästa låtar.

Kritiker: Cecilia Djurberg

KRITIK: Förvirrande resa (TeaterStockholm.se 2009-02-01)
Karaktären “Du” möter David Bowie, en resande man, åker till Påskön, lever sitt liv i storstadens festande myller och försöker samtidigt att slå igenom med sitt rockband. Är allt en dröm, eller är det en verklig resa?

Ibland får man turen att gå på nyskrivna föreställningar som är sådär härligt förvirrande, lite konstiga, allmänt kluriga och osammanhängande, men utan att sedan behöva gå därifrån och känna sig berövad på någon slags kontenta eller sammanhang. Jag skulle så innerligt gärna önska att jag kunde säga samma sak om Dr Benways uppsättning Rock ‘N’Roll Suicide, men jag kan dessvärre inte. Jag förstår inte alls det här. Det gör mig verkligen ont att säga, eftersom jag tyckte så mycket om deras förra uppsättning Sent ska syndarn vakna.

Pjäsen består av, som jag kan utröna, en huvudhandling och flera bihandlingar, som alla kretsar runt sökandet efter förståelse av mänsklighetens självdestruktivitet. De binds samman genom små musikaliska rocknummer av ett band som har en ostämd elgitarr och en något otight rytmsektion, vilket får det att riktigt krypa i kroppen. Ändå innehåller föreställningen en del gripande och insiktsfulla delar, främst i den resande mannens monologer. Hela ensemblen verkar också medvetna om att det här är en så kallad “svår” pjäs, och visar en del självdistans och -ironi i sitt publiktilltal. Det gillar jag. Ensemblen ger också publiken smak på otroligt många figurer, som dock blir svåra att hålla isär. Det är just förvirring som genomsyrar föreställningen: Vad är formatet? Vad är poängen? Vilka är karaktärerna? Hur hänger allt ihop? Vad spelar egentligen David Bowie för roll för pjäsen? Det hela blir helt enkelt för fragmentariskt, till och med för en dröm, och föreställningen blir faktiskt för konstig och svår, till och med för en sådan som jag, som annars tycker om experimentell teater. Jag kanske förstår mer om jag ser den igen, vem vet.

Kritiker: Karin Claeson

Pin It on Pinterest

Share This