Den andra världen

Det hela började med ett antal händelser. Jag skriver händelser eftersom jag inte närmare kan precisera riktigt vad det var som hände. Detta var någon gång under våren 2007. Jag satt ute vid mitt hus på Tyresö en kväll och rökte och drack folköl. Jag var ensam och hade inga särskilda planer för kvällen mer än att ta det lugnt. Jag höll på att slutföra den film som skulle vara slutproduktionen för mitt filmår på Kulturama, en privat utbildning som lärde mig grunderna i filmproduktion. Utbildningen var egentligen två år, men jag kände att jag för tillfället hade lärt mig det jag behövde lära mig, och hade därför fattat beslutet att inte gå vidare till andra året. Det var sent på våren och alldeles säkert var jag ganska trött. Jag satt sena kvällar på skolan och klippte film, för att sedan stiga upp tidigt och delta i undervisningen. Men att jag skulle ha varit särskilt utmattad just denna kväll kan jag egentligen inte påminna mig. Inte heller var det speciellt sent. Solen hade förvisso gått ner men det var fortfarande ljust, och jag satt utomhus på terrassen med ett paket cigarretter och några folköl. Jag hade ännu inte hunnit bli påverkad. Det var en helt normal vardagskväll.

Som jag försöker påminna mig händelsen i efterhand upplevde jag vid ett visst tillfälle hur min vänstra arm domnade bort. Jag kan inte minnas om där var några stickningar, men definitivt den där känslan av att blodtillförseln i armen höll på att försvinna, på samma sätt som ett ben kan domna om man sitter fel. Jag hade inte längre någon känsel kvar i armen, den helt enkelt hade somnat. Samtidigt med detta upplevde jag att alla ljud omkring mig försvann, och att det ljus som föll in över tomten genom grenverket klart och tydligt blev starkare.

Det gjorde inte ont. Det var inte obehagligt. Och jag blev heller inte rädd. Däremot förstod jag att någonting höll på att hända. Någonting var fel. Förvisso kände jag till vad dessa symptom faktiskt skulle kunna betyda. Men vid tillfället var jag nyligen trettio år fyllda, och tanken på att jag möjligen höll på att få en hjärtattack föreföll mig närmast absurd. Under en millisekund hann jag både överväga och avfärda detta. Normalt friska människor får inte hjärtattacker när de är trettio år. Inte ens om de röker och dricker lite för mycket. Eller inte sover tillräckligt för den delen. Det händer helt enkelt inte. Det var i alla fall min slutsats. Vad detta nu än var, så skulle det snart vara över.

Men det som höll på att hända minskade inte, utan snarare ökade i intensitet. Samtidigt som det gjorde det kände jag hur jag försattes i något slags inre lugn. Min kropp sa åt mig att slappna av. Att flyta med. Att inte streta emot. Först då upplevde jag rädsla. Inte för att det jag upplevde var obehagligt, tvärtom. Men jag insåg plötsligt att om jag inte gjorde någonting åt det som nu höll på att hända, så skulle jag med all sannolikhet dö. Det som poppade upp i mitt huvud var då: Jag kan inte dö här och nu. Jag sitter ju här och röker och dricker folköl som nån jävla loser. Jag kan inte bli funnen så här. Vad ska folk tro?

Det är mer tragiskt än rörande att jag i denna situation egentligen inte var särskilt rädd för mitt eget liv, utan mer oroade mig för vad folk skulle komma att tycka ifall jag blev hittad bredvid en halvtom ölburk och med en utbrunnen cigarrettstump i ena handen. Men stundens allvar tycktes till slut gripa tag om mig. Jag började slå på min vänsterarm. Jag slog hårt och länge. Efter ett tag tycktes ljuset mattas, och jag kunde åter höra vinden susa i trädkronorna. Plötsligt satt jag där med min cigarrettstump och ölburk såsom ingenting hade hänt.

Min första tanke efteråt var naturligtvis: Var det där på riktigt? Eller hade jag kanske svimmat? Hade jag slumrat till några ögonblick och börjat drömma? Och om det nu verkligen hände, vad var det som hade hänt? Jag var tämligen förvirrad, och avsevärt mer förvirrad än rädd. Om det jag precis hade upplevt var början till en hjärtattack så borde jag nog vara tacksam för att jag fortfarande var i livet. Men var det verkligen en hjärtattack? Var det ens möjligt, i min ålder? Det hade gått så fort, och bara några sekunder efteråt började jag tvivla på det hela. Jag märkte inget särskilt. Jag hade inte ont. Det kändes möjligen lite konstigt i armen efteråt, och möjligen upplevde jag en viss spänning över bröstet, men jag vet inte säkert. Kanske är det något jag fått för mig efteråt. När det inträffade så hade jag inga ord på det hela, först efteråt försökte jag formulera vad som hänt. Och det var sannerligen inte lätt. Jag fortfarande svårt att beskriva det i ord.