Burroughs 2006 - Benway Nöjesproduktion AB

2006 burroughs

Genre: Porträttdrama i två akter

Urpremiär: 2 februari 2006 på Scen Hagagatan 48

Medverkande: Niclas Strand, Louise Kvilekval, Fredrik Hedin, Joel Lallerstedt, Lukas Loughran, Lukus Fondin, Leo Spauls, Johanna Sandquist, Cynthia Morrissette, Björn Johansson

Manus och regi: Leo Spauls

Ljud och ljus: Eric Bleckert

Föreställningen tar vid när Burroughs bok ”Naked Lunch” står åtalad för obscenitet och det fria ordet ska försvaras mot statsmaktens censur. Ur rättegången väser berättelsen fram om en mans livsöde som kantas av sorg, missbruk, och kändisskap.Dramat följer William Burroughs liv och händelserna som gav honom en plats i historien.

I Burroughs fotspår
Under William Burroughs sista levnadsår ansågs han av många vara den mest inflytelserika författaren i USA sedan andra världskriget. Han fick till slut även erkännande av etablissemanget genom att bli invald i ”The Academy of Arts and Letters”. Men det är fortfarande rubrikerna som attraherar och fascinerar de flesta: Bilden av den knarkande pornografen som sköt sin fru när de lekte Wilhelm Tell. Det är idén om Burroughs som intresserar, inte mannen i fråga. Inte mannen som på sin ålders höst talade hjärtskärande om sina älskade katter, inte mannen som gång på gång förklarade att droger är ett helvete, inte mannen som konsekvent förnekade att han var något. Nej, den mediala bilden av Burroughs är alltför djupt inpräntad såsom den iskalle prickskytten som besökte Helvetet och skrev en rapport om det.

Burroughs trodde på fullaste allvar att skrivandet var farligt, att han inträdde i en magisk sfär som gav honom möjlighet att skapa men som också kunde slå tillbaka på honom om han inte såg upp. Men Burroughs hade modet att följa sin vision, hur obehaglig eller obskyr den än visade sig. En läsning av hans mest berömda bok, Naked Lunch kan självfallet kan göras utifrån händelser som utspelas inuti en mans huvud orsakade av abstinensen vid ett avtagande missbruk. Detta är den version som gestaltas i David Cronenbergs filmatisering från 1991. Emellertid tappar man större delen av Burroughs tämligen genomarbetade världsåskådning om man går den vägen. Burroughs beskriver själv Cronenbergs insats såsom ”en mästerlig thriller baserad på de olika elementen i boken”. Emellertid är det troligt att den åldrade Burroughs egentligen ifrågasatte filmen på flera punkter. Det som efter Naked Lunch kom att bli en Burroughsk filosofi framställs här ensidigt som en knarkares mardrömmar, vilket gör att fokus helt hamnar på Burroughs missbruk och inte på de filosofiska föreställningar som växte fram ur detta. De idéer som fick Norman Mailer att tala om Burroughs såsom ”möjligen besatt av genialitet” intresserar inte Cronenberg, eller så fann han dem för svårbegripliga för att kunna hamna på filmduken. Emellertid finns det andra som har lekt med snarast identiska koncept. Liknelsen med det Burroughska Interzone som en motsatsvärld i stil med den som förekommer i bröderna Warchowskis Matrix-filmer är påtaglig. Hur ska man annars kunna förklara Burroughs teorier om att ordet är ett virus som lever inuti människan och kontrollerar sitt värddjur eller cut-up-teknikens kalejdoskopiska imperativ: Om man klipper i nutiden läcker framtiden ut. Snarare uppmanar Burroughs oss att slå hål på den verklighet vi lever i och titta vad som finns där bakom. Naked Lunch betyder nakenhet i seendet. Att se det som verkligen finns där och inte det du tror att du ser. Det torde snarare vara en väl genomtänkt livsåskådning än ren noja.

Pjäsen om Burroughs är min första på sju år, och det har tagit mig nästan lika lång tid att färdigställa dramat. Sju år kan synas väl lång tid för att skriva en enda pjäs, men anledningen till att det tagit tid är flera. Burroughs är en omfångsrik författare och vissa delar av hans produktion platsar antagligen bland de mest svårlästa i världslitteraturen. När Burroughs arbetade med cut-uptrilogin mindes han ofta inte själv vilka partier som ursprungligen hörde ihop efter han klippt itu texterna. Så det är inte konstigt att man som läsare ibland finner honom överdrivet intrikat. Men Burroughs hade en oerhörd integritet och kompromissade aldrig. Inte ens när branschen fattade tycke för honom och han erbjöds gästa Saturday Night Live, spela in skivor med Nirvana, medverka i en video med U2 och dyka upp som karaktär i Beavis and Butthead, för att inte tala om Cronenbergs filmatisering, visade han nånsin en vilja att skriva nåt som vanligt folk faktiskt skulle kunna tänka sig att köpa. Istället hankade han sig fram på allmosor från vänligt sinnade fans och royalties från den blygsamma försäljningen av hans böcker.

Jag skulle ljuga om jag påstod mig förstå hur denna människa egentligen var funtad. Trots att han själv påpekade att ”en författare inte har några hemligheter då allt avslöjas i hans texter” tror jag inte Burroughs blir begriplig förrän man väger in omständigheterna runt omkring. Då jag under lång tid arbetat med hans texter har jag skapat mig en egen bild av denne egendomliga man. Vilket är nödvändigt om dramat ska bli trovärdigt. Sen om bilden speglar verkligheten eller bara min egen fantasi lämnar jag öppet.

Som förberedelse har jag rest i Burroughs fotspår och vandrat längs hans gator i Tanger i Marocko och spelat in ljud som kommer att finnas med i föreställningen. Tanger är emellertid inte samma stad idag som den var på femtiotalet. Då var staden en internationell frizon, ett ingenmansland med en orientalisk prägel som lockade många konstnärer och författare med sin aura av droger och sex. Ett tolerant samhälle som lockade författare som Paul Bowles, Alfred Chester och William Burroughs. Idag härskar kriminalitet i staden och man får vara glad om man inte blir rånad på gatan. Särskilt om man vandrar omkring ensam som jag gjorde, som en uppenbar turist med kameran på magen. Men det är fortfarande lite historisk mark med stark dragningskraft. Det har varit oumbärligt för pjäsen att jag fått vandra i Burroughs fotspår och se platsen där Naked Lunch skrevs.

Burroughs jagade världen runt för att finna en fristad där han kunde vara sig själv. Det är rörande hur hans först lovprisar Mexico som himmelriket på jorden och sedan tvingas inse att han är lika utsatt för samhällets normer även där. Då söker han sig längre ner i Centralamerika, ut i djungeln på jakt efter yagé, en drog som medicinmännen använder för att se in i framtiden. När även detta visar sig bli ett misslyckande bosätter han sig i Tanger, och är även här mycket optimistisk till en början men tvingas efter hand inse att den fristad han söker antagligen inte finns i sinnevärlden. Då flyr han från sin trasiga tillvaro in i ordens värld och försöker undkomma sin ångest genom att skapa ett eget universum. Han klipper alla band till omvärlden genom att bokstavligen hacka sönder sina meningar och sedan tejpa ihop dem tills de inte längre går att känna igen. Det hela är en mycket rörande bild av en man som förtvivlat försöker hitta en väg ut ur sitt privata inferno.

Är då pjäsen om Burroughs intressant ur ett samhälleligt perspektiv? Svaret är ja, av många olika anledningar. Burroughs är på många sätt mer bekant inom populärkulturen än bland litteraturvetarna. Han blev på sin ålders höst en kultfigur för framförallt musiker som ansåg sig blivit inspirerade av hans febriga prosa. Han missuppfattades, framförallt av de som aldrig läst honom, som en drogliberal och förespråkare för knark. En uppfattning som överlevt men som vi nu har möjlighet att slå hål på. Burroughs ansåg att droger var det värsta som kunde hända en människa och upplevde det på tillräckligt nära håll för att förstå vad han talade om.

Berättelsen om Burroughs visar på ett halsbrytande sätt hur destruktivt missbruket är, och helt utan den sockersöta moral som vanligtvis följer skildringar av det här slaget. Det blir successivt uppenbart för publiken att drogerna i Burroughs liv inte bara skadar honom själv, utan sliter bort de flesta i hans närhet i förtid. Sonen Billy vill gå i pappas fotspår och skriva böcker, men har varken fallenhet eller disciplin för att kunna göra det. Det enda han har gemensamt med sin far är ett sug efter alkohol och narkotika, dock helt utan sin faders självbevarelsedrift. Billys missbruk leder till en tragisk död i unga år.

Det är också av socialt intresse att visa att någon från en så pass konventionell och till synes oproblematisk bakgrund kan falla offer för ett narkotikamissbruk. Burroughs växte upp i ett övre medelklasshem, fick bra utbildning och visade inte några direkta tecken på missbrukarkaraktär. Varför blir han då missbrukare? Jo, för att ett missbruk kan slå till på vem som helst. Ingen människa kan stå emot abstinensen orsakad av ett kraftigt heroinmissbruk. Burroughs beskrev ofta sin förundran över hur okunnigt han blev bemött av läkare som ofta försökte hitta någon slags defekt i hans person som kunde förklara varför han börjat knarka. Han menade att det var lönlöst att försöka finna sådana svar. Svaret fanns i drogen självt. Det är drogen som dikterar villkoren, inte du. Eller som han själv uttryckte det: Heroin är inte en kick. Det är ett sätt att leva.

Signerat/Leo Spauls december 2005

Följ oss på sociala medier

Leo Spauls "Åkallan" from Burroughs (2006) from Dr. Benway on Vimeo.

Burroughs av Leo Spauls "Rättegången" ljudupptagning (2006) from Dr. Benway on Vimeo.

Burroughs av Leo Spauls "Den nakne Mr Amerika som brinner av vild kärlek till sitt eget stånd" (2006) from Dr. Benway on Vimeo.

KRITIK: Välskriven hyllning till författargeni (SvD 2006-02-03)

William S Burroughs säregna författarskap, det 50-åriga narkotikamissbruket och rollen som homosexuell föregångsfigur stod på en solid grund av räknemaskiner, inkomster från familjefirman Burroughs Adding Machine Company som varje månad flöt in, punktligt och självklart. En trygghet så fyrkantig att han redan under 40-talet gav sitt liv nya dimensioner genom en mängd droger. Beatförfattaren Burroughs var generationskamrat med Kerouac och Ginsberg och skrev hallucinatoriska drömspel om utanförskap, knark och sex. Genombrottsromanen Naked lunch kom 1959 och åtalades för osedlighet men friades. Burroughs blev en kultfigur för det vilda 60-talet, en föregångsman på många sätt. Han dog 1997, 83 år gammal. Teatergruppen Doktor Benway, döpt efter en litterär Burroughsgestalt, presenterar nu en helaftonspjäs om Mannen, Musan och Missbruket. Burroughs författarskap kom igång på allvar efter att han skjutit sin hustru Joan under en Wilhelm Tell-övning. Han flydde till Tanger och började skriva som bikt men också för att avtäcka alla hemliga samband och skildra det mönster av onda väsen och organisationer som han menade existerar under ytan av sedvanlig vardag. Han återvände till USA först då sonen William jr höll på att dö av söndersupen lever. Leo Spauls har skrivit pjäsen om Burroughs som en hyllning till geniet och en diskussion om missbruket som mänsklig besatthet. Texten är en välskriven sammanfattning av Burroughs tid och liv, av en epok där konstnären är ovanligt benägen att utforska nya dimensioner av jaget och genus. Burroughs är ett utmärkt exempel på hur konstnären också börjar utforma sig själv som unik artist som larmar och gör sig till – av eget tvång eller som taktisk marknadsföring. Iscensättningen av Burroughs är inte lika självklar som texten. Den är en typisk källarteateruppsättning där ensemblen har olika förutsättningar att bära fram replikerna. Scenbilden är mycket enkel: några stolar, en bår, en sjukhussäng och en mängd ljus på slutet som förvandlar iscensättningen från drama till mässa. Niclas Strand är utmärkt som Burroughs som han ger en torr, närmast tråkig utstrålning. En jagad man men ständigt behärskad. Louise Kvilekval gör hustrun Joan med vilken han delar drogbehov men sällan bädd. Kärlek har dock aldrig bara med sex att göra – Burroughs kommer aldrig helt över saknaden efter Joan, och heller inte sina känslor för Allen Ginsberg som här spelas av Joel Lallerstedt med nära pregnans och koncentration. Fredrik Hedin gör sonen Bill, en Jesusfigur som tar på sig föräldrarnas skulder och går under. Pjäsen om Burroughs handlar om missbruket – en lust till det måttlösa som vi alla bär delar av, en längtan till att vägra all behärskning, all konsensus. Leo Spauls låter några av andarna som förföljer Burroughs få kropp på scenen, han spelar själv en av dem som rådbråkar författaren med sina ständiga dualism. Iscensättningen är inte lika djärv som texten och heller inte lika kompromisslös som Burroughs själv men fungerar ändå som en hyllning och en diskussion om av våra strikta behov av gränser och gestalter som spränger dem.

Kritiker: Lars Ring

KRITIK: En solklar men ojämn eloge till Burroughs (Stockholm City 2006-02-06)

Leo Spauls välinitierade pjäs om William Burroughs är en solklar eloge till denna legendariske, kontroversielle författare. Pjäsen väcker intresse både för Burroughs och den tid han verkade i – det experimentella draget i beatnikförfattarnas livsstil och skapande, där drogerna stod för gränsöverskridandet, utlevelsen. Föreställningen undviker dock drogromantiken och visar istället beroendets helvetiska baksida. Hur Burroughs svek sina närmaste. Niclas Strand är helgjuten i rollen – kontrollerad och torr i sin utstrålning, vilket blir en spännande kontrast till Burroughs texter såväl som handlingar. Påverkad sköt han sin hustru Joan Vollmer (Louise Kvilekval) till döds, av en olyckshändelse. Hans försummade son, Billy, pricksäkert gestaltad av Fredrik Hedin, hamnar även han i drogträsket. Far-son-relationen griper starkast tag. Den enkla iscensättningen är ojämn, bitvis tappar föresällningen energi i scenväxlingarna och i birollerna ligger skådespeleriet ofta utanpå. Ändå råder ingen tvekan om Leo Spauls och ensemblens patos inför att berätta denna välformulerade historia.

Kritiker: Birgitta Haglund

KRITIK: Sprättbågeaktigt porträttlik som Burroughs (DN 2006-02-11)

Den amerikanske författaren William S Burroughs sköt sin fru Joan i Mexiko 1951. Det var en olyckshändelse, men många år efteråt menade Burroughs att ”någonting tog över” samt att händelsen frigjorde hans skrivande. Enklare biografer jublar åt ett sådant uttalande. Familjedramat är den påtagliga spik på vilken man kan hänga den trassliga härva som är Burroughs liv och skrivande. Så gör också Leo Spauls när han efter mångåriga studier släpper lös sin ”Burroughs” på Hagagatan 48. Den tå och en halv timme långa uppsättningen är en serie tablåer där Spauls har kastat om proportionerna för det som är intressant hos Burroughs. Det brukar vara 95 procent författarskap och 5 procent biografi. För Spauls är biografin den allt överskuggande principen. Det litterära geniet och gränsöverskridandet förblir ett mysterium – den särpräglade cut-upteknikens bevekelsegrunder blir ett kul fyllesnack. Inslagen av hallucinatoriska scener ur romanerna underordnas familjedramat. Niclas Strand är sprättbågeaktigt porträttlik i titelrollen, och Leo Spauls gör själv med stor framgång den demoniske mr Bradley mr Martin. Joel Lallerstedt som Allen Ginsberg och Fredrik Hedin som sonen Billy Burroughs gör utmärkta tolkningar. Billy, förresten? Jo – denne tragiske och marginelle figur blir ofantligt viktig i denna bekvämt psykoanalytiska studie som redan i utgångspunkterna måste ge upp ambitionerna att säga något väsentligt om ett av 1900-talets viktigaste författarskap.

Kritiker: Jonas Thente

KRITIK: Niclas Strand gör Burroughs sevärd (Katrineholmskuriren 2006-03-09)

På en liten scen på Hagagatan i Stockholm gör Niclas Strand från Vingåker succé. Han har titelrollen i det nyskrivna dramat Burroughs. Med en förbluffande säkerhet och trovärdighet gör Niclas Strand uppsättningen värd att se. Leo Spauls har skrivit och regisserat pjäsen om den destruktive författaren William Burroughs. Spauls medverkar också som skådespelare. Det är lätt att förstå varför Spauls valt att skriva om just Burroughs, det finns oändligt mycket med fascinerande material att hämta. Burroughs var författare till obscen och samhällskritisk litteratur, han var homosexuell, beroende av all tänkbar narkotika och för att spetsa till det ytterligare var han dessutom hustrumördare. Med andra ord en riktig guldgruva för en dramatiker. Tyvärr är slutresultatet i det här fallet allt annat än lyckat. De konstnärliga valen verkar grundade i det mörka och det groteska och sådant kan i många fall vara intressant att bygga på. Men här blir allt en enda otydlig sörja. Texten är ofta alltför pretentiös och karaktärerna känns overkliga. Dels beror det troligtvis på manuset och del beror det nog på regin. Det är bara Niclas Strand som Burroughs själv som lyckas med den ytterst komplicerade utmaningen att ge sin roll substans. Ibland skymtar en del ljusglimtar fram. Men man hinner som publik knappt börja tycka något är fängslande och intressant förrän guldkornet försvinner bort i en tafatt monolog, eller i en dialog som aldrig ändrar form och därför blir långtråkig. Men det är en fröjd att se och höra Niclas Strand behandla texten på den enkla scenen. Om Niclas Strand kan göra en sån här bra rolltolkning utifrån detta material så kan man ju fundera på vad han skulle göra med ett riktigt innehållsrikt och intelligent manus. Lägger man dessutom till god regi så kan Niclas Strand gå hur långt som helst, det är jag övertygad om. I morgon, den 10 mars, spelas den sista föreställningen av Burroughs på Hagagatan. Det talas om att pjäsen eventuellt kommer att spelas igen inom snar framtid, då på en annan scen. Och visst är det värt att se pjäsen, eller egentligen inte pjäsen, men det är absolut värt att åka och se Niclas Strand gör en underbar presentation.

Kritiker: Jenny Wistbacka

KRITIK: En amerikansk drogätares bekännelser (TeaterStockholm.se 2006-02-10)

TeaterStockholm.se

Burroughs behandlar den kultförklarade författaren William Burroughs liv och missbruk. Förutom för sina litterära verk så är William Burroughs känd för att av misstag ha råkat skjuta sin fru, för homosexualitet och för att ha konsumerat stora mängder droger. Burroughs räknas in i samma författargrupp som Ginsberg och Kerouac. För att tillgodogöra sig detta livsporträtt tror jag man behöver ha viss förkunskap om William Burroughs innan man sätter sig i publiken. Burroughs består av ett tjugotal scener från William Burroughs liv. Bland annat får vi se den ödesdigra scenen då Burroughs råkar skjuta sin fru Joan. Scenerna utspelas på olika platser; i staterna, I Mexiko och i Tanger. Ibland kommer de andar eller demoner som plågar Burroughs ut på scenen. Manuset är välskrivet och intressant. Man lyckas väl med att skapa en tidsenlig känsla med hjälp av kostym och rekvisita, men scenografin är mycket enkel. Mellan scenerna fylls teaterrummet med musik. Ett utmärkt sätt att hålla publiken på alerten samtidigt som man förändrar scenbilden. Överhuvudtaget så används både ljus och ljud klokt. Iscensättningen av Burroughs är dock ojämn. Kvalitén på scenerna varierar och Burroughs känns onödigt lång. I vissa scener lyfter föreställningen, exempelvis i Burroughs lägenhet i Tanger. Andra känns mindre självklara, jag tänker bland annat på den något smaklösa scenen i en operationssal i Interzone. Samma sak gäller rollgestaltningarna, medan vissa roller känns mycket starka är andra skakiga. Framförallt är det några av birollerna som inte riktigt håller. Niclas Strand gör en fantastisk och trovärdig tolkning av William Burroughs. Joel Lallerstedt gör också en stark rolltolkning av Allen Ginsberg. För mig är det Burroughs och det intresse för hans liv som pjäsen väcker som är behållningen.
Kritiker: Anna Lindholm

REPORTAGE: Niclas Strand gör ny huvudroll (Katrineholmskuriren 2006-02-23)

Skådespelaren Niclas Strand, med rötterna i Vingåker, spelar just nu en huvudroll i pjäsen Burroughs av Leo Spauls på Hagagatan 48 i Stockholm. Burroughs handlar om den amerikanska beatförfattaren William S. Burroughs, som kanske är mest känd för sitt opiummissbruk, och att han sköt sin fru Joan Vollmer i huvudet när de lekte Wilhelm Tell, och att han åtalades i USA, men friades i högsta domstolen för sin bok Naked Lunch. Författarskapet är inte huvudsaken i Burroughs, utan hans liv och relationen till sonen Billy. För Niclas Strand, som spelar William S. Burroughs i den nyskrivna pjäsen, är detta en ny erfarenhet. – Det är en utmaning och min första dramatiska roll sedan teaterskolan. Jag har tidigare spelat i komedier och operetter, så det är det första offentliga jag gör. – Det har gått jättebra, och jag har fått fina recensioner, säger Niclas Strand. Strand är faktiskt förvånad över att pjäsen dragit publik. – Det är en okänd pjäs, en okänd grupp och en okänd källarteater i Vasastan, och så jag… som är ny i en sådan här roll. Det har gått över förväntan. Pjäsen spelas torsdagar och fredagar fram till den 10 mars.

Reporter: Catarina Nitz

REPORTAGE: Hagagatan har Burroughs i sikte (Stockholm City 2006-02-02)

Han kallades den mest inflytelserika nu levande amerikanska författaren. Nu sätter Scen Hagagatan 48 upp Leo Spauls nyskrivna pjäs om legenden William Burroughs. – Idén om att göra pjäsen om Burroughs liv har hemsökt mig sedan hans död 1997 och jag har läst hans böcker om och om igen för att försöka förstå vem denna författare egentligen var, säger Leo Spauls. Föreställningen tar vid när Burroughs bok ”Naked Lunch” står åtalad för obscenitet och det fria ordet ska försvaras mot statsmaktens censur. Ur rättegången väser berättelsen fram om en mans livsöde som kantas av sorg, missbruk, och kändisskap. Leo Spauls har rest i Burroughs fotspår för att hitta stoff till pjäsen. Bland annat har han besökt Tanger i Marocko, där Burroughs bodde.

REPORTAGE: Månadens föreställning: Burroughs (People:Sthlm 2006/01)

Att sätta upp en teater om William S. Burroughs liv och leverne är genialt, oavsett om den blir fantastisk eller apdålig. Burroughs handlar såklart om den galne författaren och missbrukarens hektiska framfart genom världen. Men också om fenomenet Burroughs. Bilden av den knarkande pornografen som sköt sin fru när de lekte Wilhelm Tell. ”Det är idén om Burroughs som imponerar, inte mannen i fråga.” som författaren och regissören Leo Spauls skriver på pjäsens hemsida. Förhoppningsvis blir mottagandet kanon.

INTERVJU: Magkänslan övervinner kritiken (Vi i Vasastan 2006-02-)

Sju år tog det för Leo Spauls att skriva pjäsen om författaren William Burroughs. Kritiken har mestadels varit lysande. – Det kommer väldigt mycket folk så jag är väldigt glad, säger han. 28 årige Leo Spauls har tidigare skrivit ”Människohataren”. Den fick inte alls samma positiva bemötande som hans senaste. ”Burroughs” som spelas på Scen Hagagatan 48. Tidigare har han också översatt Clive Barkers ”Djävulen”. Men den här gången hade Leo Spauls bestämt sig för att inte lämna ifrån sig pjäsen innan den var helt färdig, och han har gjort ett antal omarbetningar. Medveten om att en bra recension, särskilt som en kritiker som Lars Ring på Svenska Dagbladet, sätter fast på publiktillströmningen menar Leo att han antagligen ändå behållit säkerheten om det gått annorlunda. – Nu ska jag vara ärlig. För mitt ego så har recensionerna inte någon betydelse. Jag vet att pjäsen är bra och att jag är på rätt spår. Det handlar om magkänsla och den har jag börjat lyssna mer på nu. Då blir det rätt. Leo tar fram en mapp med artiklar och fotografier och lägger på den rödvitrutiga duken på restaurang Tranan. – Jag såg Burroughs dödsannons för tio år sedan, säger han och plockar fram en artikel med rubriken ”Gjorde begäret av konst” från en familjesida. Den har följt honom sedan dess, ibland har den hängt på någon vägg i en loge. – Jag kände på mig att jag skulle använda den till något, säger han. Artikeln fick honom att läsa den mest kända av Burroughs böcker, ”Naked Lunch”. En ganska knepig bok som han läst om flera gånger. – Boken har ingen handling utan är fragmentarisk och jag tyckte inte att jag förstod poängen. – William Burroughs levde det vilda livet under beatnikgenerationen på 1950- och 60-talen. Många gick under, men Burroughs är unik som överlevde tills han blev 83 år. Burroughs liv handlade mycket om droger. Men det var experimentlustan och berättelsen om hans liv som snarare fascinerade Leo i 18-19årsåldern. Pjäsen har han skrivit på till och från under flera år och delvis är den skriven i somras då Leo besökte Tanger i Marocko där William Burroughs bott. – Han hade problem med rättvisan och flydde först till Mexiko. Där sköt han av misstag sin fru och reste vidare till Tanger. – Det finns ingen som vet exakt hur mordet gick till. De skulle spela Wilhelm Tell och Burroughs som var en duktig skytt sa åt sin fru att sätta ett glas på sitt huvud och det gjorde hon. Men han träffade ansiktet och hon dog. Burroughs var helt förtvivlad och det var för att bearbeta sorgen och ångesten som han började skriva. Leo regisserar pjäsen, där han själv också har en liten roll. – Det fanns en person, ett väsen, som William Burroughs trodde fanns som han kallade ”the ugly spirit”. Han trodde till exempel det var demonens fel att han sköt sin fru. Jag har personifierat demonen som pratar med William Burroughs på scenen. Själv läser Leo mycket och fördjupar sig gärna i ett helt författarskap. Han har till exempel nästan läst allt av August Strindberg. Clive Barker , Paul Bowles, Allen Ginsberg och jack Kerouac är andra favoriter. I framtiden kommer Leo att ägna sig allt mer åt att skriva. Det verkar finnas nya projekt på gång. – Mmm, jag har funderat på det. Det är ingenting spikat med jag tycker att historiska beskrivningar är väldigt intressanta. Men det måste finnas en historia också som känns angelägen att berätta, säger han.

Reporter: Natalie Nordenswan