Om tio år fyller Ludwig van Beethoven 250 år – vilket förstås kommer att firas med pompa, ståt och mängder av konserter. Teatergruppen Dr Benway ser till att inte överröstas av allt ståhej genom att i stället fira 240-årsjubileet med en timslång minibiografi. ”Mitt liv är bedrövligt” säger Ludwig när han kliver in på scenen. Han är 32 år och håller till sin förtvivlan på att bli döv. Inför publiken berättar han att han blev bestulen på sin barndom av en girig, alkoholiserad far som presenterat honom som musikaliskt underbarn. Hatet gentemot fadern gör honom bepansrad, säger han, vilket gör att han aldrig gifter sig, har få vänner. Som vuxen tar han sig an brorsonen Karl och försöker göra honom till ett underbarn – allt går igen. Han misslyckas. Leo Spauls, som skrivit texten, är ensam på scenen. Då och då spelar han delar av kända Beethovenverk på en flygel. Berättelsen rör sig från tidigt 1800-tal. Här skildras hur han ivrar för revolutionen och blir besviken när Napoleon tar kejsartiteln och överger sina ideal. Själva tidsandan får plats mellan replikerna, ett Europa där idéer om frihet och jämlikhet lever och där också bilden av konstnären som benådat geni efterträder yrkesmusikern som skriver på beställning. Den Beethoven vi möter är rätt bister och bitter – trots att han förespråkar jublet som livsideal och mot slutet skriver symfoni nummer nio, tillägnad glädjen. Texten skyr inte det komplexa – och egentligen är det just den som är behållningen. Spauls spelar Ludwig med en aningen stel högtidlighet som han då och då spräcker genom intimitet. Skildringen av hur modern sakta dör är vacker och
avklarnad.

Spelmässigt har dock iscensättningen svagheter. Också Spauls väljer bort omgivningen, söker aldrig egentlig publikkontakt. Dr Benway bjuder på en kort Beethovenversion av succépjäsen Amadeus om föregångaren Mozart, barnet som aldrig blev vuxen. Spauls tecknar Ludwig som en man som stängt av alla känslor, som skriver sin musik som enda uttryck för sina emotioner och sin själ. Det hela är samtidigt ett uttryck för manlig genikult – skapad av den tidiga romantiken under början av 1800-talet. Musikinslagen är njutbara, inte genom sin felfrihet – tvärtom. Just genom det icke-perfektionistiska är det som om musiken skapas framför våra ögon på den där aningen skrälliga flygeln som Ludwig van Beethoven ständigt lägger örat till. Han försöker förtvivlat höra vad han skapar.

Kritiker: Lars Ring