– David Bowie är min barndomsidol och jag kände att jag ville göra något av intervjun, säger Leo Spauls.

Rock’n’roll suicide är Leo Spauls sjätte pjäs. Föreställningen, som sätts upp tillsammans med teatergruppen Dr Benway Presenterar, handlar om en tjej som startar ett rockband. Bowie dyker upp som ett slags spöke och genomsyrar föreställningen med både musik och som karaktär, spelad av Leo Spauls.

– Men det är inget porträtt av honom. Det är min egen personliga tolkning, säger han.

Själv beskriver Leo Spauls föreställningen som en musikalisk odyssé med Bowie som tema. Ett modernt drömspel om den självförbrännande rockstjärnan med musik av både Bowie och Beethoven. Men för Leo, som själv spelat i många band utan större framgångar, var det självklart att också basera manuset på en pärm fylld av refuseringsbrev från skivbolag samt egna outgivna rock- och poplåtar.

–Rock’n’roll suicide handlar också om mina egna erfarenheter av att starta ett rockband. Om viljan att bli känd och besvikelserna i rockmyten. Därför tyckte jag titeln, som är en av Bowies låtar, passade bra. Jag tror väldigt många känner igen sig i önskan om att vilja bli stjärna, säger han.

Reporter: Sara Haldert

Leo Spauls har tidigare dekorerat stan med purjolök, spelat i flera band och skrivit en svart komedi om den kristna högern. Nu är han aktuell med sin sjätte pjäs – ”Rock’n’roll Suicide” – där han även spelar sin barndomsidol David Bowie. När Leo Spauls var 19 år gammal ringde han upp David Bowie och intervjuade honom för en musiktidning.

– Bowie skulle precis fylla 50 år och jag ville fråga ut honom om hela hans liv och karriär. Själv ville han mest prata om sin senaste skiva, men han var ändå underhållande, egensinnig och genomproffsig.

Pjäsen ”Rock’n’roll Suicide” är löst baserad på intervjun han genomförde för snart tolv år sedan.

– Den handlar om en tjej som startar ett rockband. Hon åker runt i världen. Bowie dyker upp som ett slags spöke. Det är flera parallella handlingar men man kan säga att det handlar om rockmyten. Vi blandar en massa olika genrer. Det är realism blandat med metateater och så är det sång ibland och ett band på scenen…

– Jag försökte efterlikna Bowie rätt mycket när jag var tonåring. Efter ett tag kom jag på att man inte kan hålla på så. Min tolkning av honom i den här pjäsen är inte porträttlik. Det här är inte ”Sikta mot stjärnorna”. Och jag kan tyvärr inte sjunga lika bra som han.

Leo och teatergruppen Dr Benway Presenterars senaste pjäs ”Sent ska syndarn vakna” marknadsfördes med purjolökar. Hundra stycken hängdes upp runt om i stan som ett inlägg i debatten om affischeringsförbud.

– Vi ville bidra till debatten som pågick. För att synas måste man affischera illegalt eller betala dyrt för annonser i tidningar. Som fri teatergrupp kan man inte göra någondera.

Vad kan man förvänta sig i reklamväg denna gång då?

– Vi har faktiskt gjort påskö-gubbar målade med Bowie-blixtar, som ska gå från Odenplan till Sveavägen. Vi gillar att vara okonventionella.

I pjäsen reser huvudpersonen till Påskön, känt för sina stora stenstatyer. Vad syftet med de gigantiska statyerna i form av huvuden var är inte helt känt men det finns många teorier om deras existens. När de underliga huvudfotingarna intar stan är de dock ett faktum att det är för att locka folk till teater Pero.

Vem ska gå och se ”Rock’n’roll Suicide”?

– Jag tror faktiskt att den funkar för vem som helst – rockmusik har ingen åldersgräns. Jag började lyssna på rock i yngre tonåren och många av rockstjärnorna är ju runt 60 nu och har fans i samma ålder. Det är en bred kategori, säger Leo och tippar att publiken kommer bestå av folk i 15-70-årsåldern.

– Det känns som att vi har en succé på gång. Det är i alla fall det bästa jag har skrivit.

Reporter: Sofia Lundgren

Leo Spauls var bara elva år när han skaffade sin första Bowieplatta. Inte var det precis vad klasskamraterna i Adolf Fredrik lyssnade på. Smink, dramatik och stora gester var inte på modet.

Några år senare hade han ett band med sin bror, men var inte heller då synkad med tidsandan.

– Då var Nirvana störst. Men jag ville göra rockoperor, vara ett nytt Pink Floyd. Jag ville göra något mer teatralt.

För det var som att bara musiken inte räckte. Att gå på konsert är ju bara att stå upp och bli trött i benen. Leo Spauls ville berätta något när han stod på scen. Tjugo år senare har han hunnit skriva flera egna pjäser, bli skådespelare och stå på Dramatens stora scen, om än bara i en biroll. Nu sätter han upp en egen musikal ”Rock’n’roll Suicide”. Det är en uppgörelse med rockmyten. I centrum står en ung tjej som när samma dröm han själv hade. Hon bildar band, får träffa den store Bowie och ger sig ut på en resa till andra sidan jordklotet som kommer att förändra hennes liv. Till Påskön, stället med de mystiska skulpturerna där Leo Spauls själv var i somras.

– Vissa kommer nog tycka att det är lite svårt, säger Leo Spauls utan att se så orolig ut. Vi hoppar mellan traditionell teater och metateater, dessutom har vi flera parallellhandlingar.

Självklart spelar hans gamle husgud Bowie en viktig roll, som inte oväntat görs av honom själv.

– Jag kommer inte att vara så porträttlik. Det är inte så utvecklande att försöka göra ”Sikta mot stjärnorna”. Och så blir det Bowiemusik, vi har ett band med oss på scen.

För tolv år sedan pratade han faktiskt med David Bowie, under en telefonintervju inför legendens 50-årsdag.

– Jag var väldigt nervös, av förklarliga skäl. Men han var proffsig. Vi pratade om genombrottet, hans olika stilförändringar. Det var fantastiskt. Men i dag hade jag nog ställt andra frågor om sådant man inte kan läsa om på andra håll. Som hans 80-talsperiod, hur han lever i dag och hans förhållande till familjen.

Drömmen om att bli rockstjärna har han själv lämnat bakom sig.

– Jag insåg att jag inte måste bli en stor artist för att bli en lycklig människa. Ofta är det tvärtom. Och jag tror att Bowie i dag lever ett ganska normalt familjeliv. Frågan är förstås om han uppskattat det om han inte gjort sin rocktripp först.

Har du själv gjort den?

– Ett visst mått av utsvävningar har jag väl haft. Men man kan inte skapa något bra om man är helt borta. Ändå kan jag tycka att de krav som finns i dag på att man ska leva hälsosamt kan slå över. Livet ska vara roligt och vissa utsvävningar måste accepteras.

Reporter: Louise Kristoffersson

– Det var en fruktansvärd och kränkande upplevelse, säger Kent Malte Malmström till Expressen.se.

Skådespelaren Kent Malte Malmström var nöjd med starten på lördagskvällen. Han hade precis avslutat föreställningen av pjäsen ”Rock’n’roll suicide” på Teater Pero på Sveavägen och skulle hem till Kungsholmen där en uppdukad middag och melodifestivalen väntade.

– Jag hade bråttom hem. Jag hade lovat att rösta på Malena Ernman, säger Kent Malte Malmström.

Efter föreställningen drack han en öl.

– Men bara en. Jag var spiknykter, säger han.

Han skyndade sig till T-centralen för att åka hem till Kungsholmen. Men han fick syn på en rulltrappa som stod still och gick fram till två väktare och frågade om de kunde starta den igen. Enligt Kent Malte Malmström fick han inget svar. Inte annat än att väktarna uppträdde tydligt avvisande.

– Jag gick därifrån, men sedan blev jag lite arg så jag gick tillbaka och frågade: Kan ni sätta igång rulltrappan? Ja eller nej?.

Kent Malte Malmström säger att en av väktarna då tog tag i honom och att han förgäves försökte ta sig loss. Men han övermannades, fick sina armar fastlåsta bakom ryggen med handbojor och föstes in i ett soprum. Väktarna förklarade för honom att han var berusad och hade gjort våldsamt motstånd. Polisen skull snart komma och hämta honom.

– En kvart tidigare hade jag stått på scenen på teatern och var på väg hem. Hur kunde de säga att jag var full? Det var helt sjukt. Det var som i en roman av Kafka, säger han.

Polisen gjorde annan bedömning. Efter en halvtimme kom en polispatrull. De bedömde att Kent Malte Malmström var helt nykter och lugn och att det inte fanns skäl att misstänka honom för våldsamt motstånd heller. I stället fick Kent Malte Malmström skjuts hem.

Skådespelaren Kent Malte Malmström är bland annat känd som Gustav Vasa i tv-reklamen.

– De var jättetrevliga de båda poliserna och jag hann hem så jag kunde rösta på Malena, säger han.

Men händelsen har satt sina spår.

– Så här dagen efter så känns det som om jag blivit utsatt för en våldtäkt. Det var en fruktansvärt kränkande upplevelse.

Håkan Isaksson är vd på Nordisk Bevakningstjänst där de båda väktarna arbetar. Han berättar att väktarna uppfattade Kent Malte Malmström som våldsam och berusad.

– Enligt händelserapporten så var han upprörd och började vifta med armarna så de beslöt att belägga honom med handfängsel.

Han förstår om Kent Malte Malmström kände sig kränkt av omhändertagandet. Men menar att i det här fallet står ord mot ord.

– Våra ordningsvakter är väldigt rutinerade i att bedöma sådana här fall, säger Håkan Isaksson.