2010 Ludwig van

2010 Ludwig van

En monolog baserad på Beethovens liv och ord.

Genre: Monolog med musikaliska inslag

Urpremiär: 19 Januari 2010 på Teater Pero

På scen och vid flygeln: Leo Spauls

Manus: Leo Spauls

Regi: Catherine Fallenius

Scenografi och kostym: Linda Larssen

Ljus: Eric Bleckert

2010 är det 240 år sedan Ludwig van Beethoven föddes. Han anses idag vara en av de största genierna i mänsklighetens historia, en person som kom att förändra musikhistorien för alltid. Med Beethoven föddes bilden av den moderne konstnären – svårt plågad av depressioner, dålig hälsa och tilltagande dövhet. Detta har i hög grad bidragit till mytbildningen runt denne enastående tonsättare. Men vem var han egentligen? Vi låter honom tala till oss genom sina brev och sin musik sammanställt i en monolog med Leo Spauls under regi av Catherine Fallenius i syfte att komma närmare mannen bakom myten. Under föreställningen framförs delar av Beethovens verk.

Beethoven lever! I över två sekel har hans musik spelats världen över, och inte minst här i födelsestaden Bonn där de årliga festspelen har pågått sen i början av september. Varje dag ges konserter med hans musik och de flesta är utsålda sen länge. Här i Bonn märks Beethovens närvaro överallt, hans namn pryder gator, restauranger, hotell och byggnader. Hans lätt igenkännliga skepnad finns i nästan varje gathörn, ibland som bronsstaty, ibland som färgglad popkonst i gips, ibland som grafitti på vägen ner mot tunnelbanan. Ingen annan kompositör är så starkt romantiserad som just Beethoven. Ingen annan så förknippad med myten om det lidande geniet. Jag har kommit till Bonn för att få veta mer om mannen bakom myten.

Signerat/Leo Spauls oktober 2009

KRITIK: Bister och bitter Beethoven (SvD 2010-01-20)

Om tio år fyller Ludwig van Beethoven 250 år – vilket förstås kommer att firas med pompa, ståt och mängder av konserter. Teatergruppen Dr Benway ser till att inte överröstas av allt ståhej genom att i stället fira 240-årsjubileet med en timslång minibiografi. ”Mitt liv är bedrövligt” säger Ludwig när han kliver in på scenen. Han är 32 år och håller till sin förtvivlan på att bli döv. Inför publiken berättar han att han blev bestulen på sin barndom av en girig, alkoholiserad far som presenterat honom som musikaliskt underbarn. Hatet gentemot fadern gör honom bepansrad, säger han, vilket gör att han aldrig gifter sig, har få vänner. Som vuxen tar han sig an brorsonen Karl och försöker göra honom till ett underbarn – allt går igen. Han misslyckas. Leo Spauls, som skrivit texten, är ensam på scenen. Då och då spelar han delar av kända Beethovenverk på en flygel. Berättelsen rör sig från tidigt 1800-tal. Här skildras hur han ivrar för revolutionen och blir besviken när Napoleon tar kejsartiteln och överger sina ideal. Själva tidsandan får plats mellan replikerna, ett Europa där idéer om frihet och jämlikhet lever och där också bilden av konstnären som benådat geni efterträder yrkesmusikern som skriver på beställning. Den Beethoven vi möter är rätt bister och bitter – trots att han förespråkar jublet som livsideal och mot slutet skriver symfoni nummer nio, tillägnad glädjen. Texten skyr inte det komplexa – och egentligen är det just den som är behållningen. Spauls spelar Ludwig med en aningen stel högtidlighet som han då och då spräcker genom intimitet. Skildringen av hur modern sakta dör är vacker och
avklarnad.

Spelmässigt har dock iscensättningen svagheter. Också Spauls väljer bort omgivningen, söker aldrig egentlig publikkontakt. Dr Benway bjuder på en kort Beethovenversion av succépjäsen Amadeus om föregångaren Mozart, barnet som aldrig blev vuxen. Spauls tecknar Ludwig som en man som stängt av alla känslor, som skriver sin musik som enda uttryck för sina emotioner och sin själ. Det hela är samtidigt ett uttryck för manlig genikult – skapad av den tidiga romantiken under början av 1800-talet. Musikinslagen är njutbara, inte genom sin felfrihet – tvärtom. Just genom det icke-perfektionistiska är det som om musiken skapas framför våra ögon på den där aningen skrälliga flygeln som Ludwig van Beethoven ständigt lägger örat till. Han försöker förtvivlat höra vad han skapar.

Kritiker: Lars Ring

Pin It on Pinterest

Share This