2008 Sent ska syndarn vakna

Sent ska syndarn vakna 2008

60 minuter teater. 100% fritt från psykologisk realism.

Genre: Svart komedi i en akt

Urpremiär: Teater Pero 2 april 2008.

Medverkande: Susanne Harju-Jeanty, Niclas Strand, Leo Spauls, Kent Malte Malmström, Åke Bjurström

Manus och regi: Leo Spauls

Regiass: Catherine Fallenius

Ljud och ljus: Eric J Bleckert

Koreograf: Åke Bjurström

Musik: Rikard Spauls och Leo Spauls

”Sent ska syndarn vakna” är en svart komedi om hur den kristna högern uppfinner idén om den homosexuelle mannen som en oförarglig karnevalsromantiker vars liv enbart handlar om schlager, fest och hysteriska skönhetsideal, och på så sätt lyckas placera den homosexuelle i ett fack där ingen längre tar hans åsikter på allvar. Det är allvar och skämt och allvar omvartannat. Det är en rasande vild resa i teaterrummet, där handling och form kastas om ända och där skådespelarna punkterar berättelsen som en ballong och lämnar den som en blöt fläck på golvet.

Bögjävlar och det politiska spelet
Ämnet i dramat är enkelt. Det handlar ytterst om den grundläggande konflikten mellan normen och avvikaren. Jag har gestaltat detta med en konservativ höger och en grupp av homosexuella lobbyister på västerkanten. Dessa lobbyister arbetar dock i motvind från sin egen intressegrupp, något som högern lär sig utnyttja för sin egen vinnings skull och lyckas förhindra en allt för snabb utveckling av homosexuellas rättigheter. Det hela är ganska komiskt. Inte för att det på sina ställen är bitskt och bittert, utan för att det  möjligen kan kännas igen. Bara det som väcker igenkännande kan vara komiskt, allt annat är obegripligt eller faller ut i abstraktion. Jag ser Benway som ideologisk teater, inte politisk. Ideologi för mig går utanför den dagliga politiska diskussionen och handlar om allmängiltiga saker, som inställning till livet och döden, om man ser saker positivt eller negativt, vad som är viktigt och vad som inte är det. Intet sagt om att denna pjäs inte har ett politiskt innehåll. Jag är bara starkt ogillande till att man ibland får marxistiska floskler slängda i ansiktet när man går på teatern, låt gå för Brecht då. Särskilt eftersom de sällan översätts till begriplig svenska, och publiken i stum fasa över sin egen okunnighet inget annat har att göra än att sitta tyst och ta emot. Ska teatern vara politisk så måste problemen definieras och förklaras – och framförallt – publiken vitaliseras. Fram för skämda ägg och ruttna grönsaker! Pjäsen kan delvis ses som en kommentar till boken ”Bögjävlar”som kom förra året och som både är intelligent och underhållande tragisk. Jag har dock valt att inte kommentera boken närmare, men visst finns det liknande tankegångar.
Att skriva det moderna dramat
Om teatern i vår tid står inför en brytpunkt så är det utan tvivel en kamp mellan institutionsteatrarnas sedvanliga realism och de fria teatrarnas metateater. Båda lika naiva fast på olika sätt. Min ambition är att förhålla mig fritt till realismens byggstenar, men utan att övergå i ett pinsamt häcklande av de oskrivna reglerna mellan den givande och tagande parten som är just är grundstenarna för teaterkonsten. Dramats fundament är handlingen, och den ska inte offras enbart för att vinna nydanande sceniska effekter. Allt för ofta lämnar den moderna scenkonsten publiken nollställd eller irriterad. Ingendera ser jag som någon större utmaning eller för den delen konstnärlig landvinning, utom som ett socialt experiment, som förvisso har ett berättigande även om det oftast resulterar i longör. Det moderna dramat ska inte se provokationen som en nödvändig beståndsdel, även om den är effektiv. Den väntade provokationen är ingen provokation, den är ett stilistiskt drag som vilket som helst och resulterar endast i värdeurladdning och upplevelsemässig tomhet. Ingen stil kan heller anses bättre eller sämre än någon annan, oavsett kulturpolitisk konsensus eller kompassriktning i media. Man kan göra vad som helst och hur som helst, det viktigaste är varför man gör det.
Steget till att göra metateater kan ingalunda ses som en självklarhet. All form av avvikande från en norm är till sin natur reaktionär, med de fördelar och nackdelar det för med sig. Att förkasta den realistiska genren såsom värdelös tror jag är farligt. Det finns en risk att man målar in sig i ett väldigt cyniskt hörn från vilket enda vägen tillbaka är samma väg man kom. Jag gör en analogi till konstmusikens utveckling under 1900-talet, och kanske i synnerhet John Cages 4’33.
Jag har haft ett behov att göra otidsenlig teater, ett kostymdrama i 1800-talsmiljö och en pastisch på det antika dramat. Det har inte varit nyskapande, men nödvändigt för min personliga utveckling. Och dessutom har det varit väldigt kul. Men när jag nu ställer i PULS08 gör jag det som en kommentar på vår egen tid och vår egen teater. Jag har under det gångna halvåret sett över femtio teateruppsättningar på fria teatrar och institutioner, runt tre föreställningar i veckan. Och det jag har skrivit är som en kommentar till alla dessa intryck. Kombinerat med erfarenheterna från Dramaten känner jag mig först nu säker nog på konstformen att jag vill utmana den och skriva något som jag uppfattar som modernt. Det största utmaningen har dock varit att inte enbart bli en samtida referent, en kulturell flugfångare som tar tag i allt som råkar snudda vid en. Konsten att referera sin samtid och samtidigt behålla sitt konstnärliga driv, det är där svårigheterna börjar. Komikerns uppgift är att analysera sin omvärld och sen hylla eller häckla den. Men en dramatiker kan inte jobba så. Det krävs något av dig själv också i form av en djupare analys.
Vad som slår mig när jag systematiskt arbetar mig igenom uppsättningar och läser kritikernas synpunkter är att det moderna dramats plats framförallt är i media. Många människor, allt för många anser jag själv, väljer att hellre läsa om en föreställning än att se den. Tidsbrist säkert, men kanske också bekvämligheten spelar roll. Vi är så fullproppade av media att man inte längre behöver se en föreställning. Det är fullgott att läsa om den och sedan diskutera den med sina vänner. Jag avundas inte kritikerna. Deras jobb är mycket svårare, och i vissa fall betydelsefullare än vårt. Och kanske just därför är det dags att låta kritikern själv ta plats i dramat, då det är dennes röst som den större delen av befolkningen faktiskt möter.
Sent ska syndarn vakna är ingen lätt pjäs. Det finns både inslag av Becketts absurdism och Duras repetitiva komplexitet i texten. Något som jag började arbeta med i kortfilmen Lyckliga Människor, där Stig Ossian Ericssons envisa frågande fungerar som en omärklig ledtråd som till slut leder fram till berättelsens upplösning, och i samma stund visar att den frågande hela tiden suttit inne med svaret, men dolt det för motparten. Ett visst mått av detta tankesätt har jag använt i detta drama, och det kan vara en utgångspunkt för en iscensättning – att utgå från att den som frågar hela tiden vet svaret men är mer intresserad av motpartens reaktion. Jag läser Beckett som att livets mysterium är obegripligt och Duras som att allt går att förstå om man bara anstränger sig. Om man rör sig mellan de två ytterligheterna och plockar ifrån båda tror jag att man hittar en hållbar tolkning för detta drama. Själv har jag absolut ingen klar bild av hur man ska regissera en text med komplex struktur. Intellektuellt, känslomässigt, nihilistiskt? Vet ej.

De moderna förutsättningarna
Eftersom jag själv inte drivs av ekonomisk vilja till pengar har jag under de här två åren med Benway ofta släppt in folk gratis för att fylla salongen till max. Dels för att det är roligare att spela för fulla hus och dels för att jag inser att många människor är betydligt mer intresserade av att gå om det just är gratis. Det är också ett av den moderna teaterns gissel – den ekonomiska krisen. Situationen tycker jag dock inte enbart går att avfärda genom att skylla på politikerna. Vi bär alla en skuld i detta. Vi vill gärna ha men inte gärna betala. I alla fall inte om vi kan komma undan med det. Den moderna människan tycks särskilt obenägen att vilja betala för upplevelser. Ett par hundra verkar inte för dyrt om man är på krogen och dricker öl, men avsevärt dyrare om det exempelvis rör sig om en teater- eller biobiljett. Vi har lärt oss att vi måste betala för det som är fysiskt men har svårare att förhålla oss till att det som är immateriellt. Att kläder, möbler och lägenheter får kosta, det är en självklarhet. Och där får det gärna synas att det kostar. Men musik, film, eller en kväll på teatern? Inte lika självklart. Jag har funderat mycket på varför det är så.
Till skillnad från många andra kulturarbetare ser jag det inte som en självklarhet att staten ska finansiera mina konstnärliga experiment. Benway har hittills spenderat blygsamma skattekronor. Jag ser alla eventuella kulturanslag som en bonus, inte en förutsättning. Jag finner det också väldigt fascinerande att folk verkar bli mer imponerade av att jag har två repliker på Dramatens stora scen är att jag har skrivit och satt upp fyra pjäser på två år samtidigt som jag genomgått en filmutbildning och jobbat extra som lärarvikarie för att finansiera alltsammans. Det är ingen hållbar situation på sikt, men när man drar igång en verksamhet får man vara beredd att jobba mycket. Men det finns naturligtvis en gräns för allt.

Den moderna spelrummet
Det moderna dramat är med nödvändighet ett drama utan pengar, att spelas i en billig lokal, en källare, en hörna på en krog, en korridor med små eller inga krav på scenografi och rekvisita. Mitt drama kan spelas var som helst där ett bord och några stolar för plats. Publiken kan antingen sitta eller stå. Båda varianter fungerar. Det är ett drama som interagerar med sin publik, utan att vara onödigt flamsigt och utan att kasta alla traditionella spelregler om ända.
Eftersom detta drama nu har ambitionen att fungera som tävlingsbidrag i dramatiktävlingen PULS08 har jag redan från börjat haft Dramatens Tornrum i åtanke när jag skrev det. Det är därför anpassat för en liten salong, med mellan 50 och 100 besökare. Delar av manuset är dessutom skrivet i själva huset, mest för att jag tyckte det var fanns en tjusning i att arbeta på historisk mark, men också för att jag hade några timmar till övers mellan repetitionerna av Tre Kronor. Att skriva i huset var dock inte okomplicerat. Det var svårt att finna ro. Jag övergav snabbt tanken på att jobba i den mondäna, ehuru långt ifrån hemtrevliga artistfoajén. Och kände större arbetsglädje i statistlogen på plan sex, med ljudet av fläktarna från matsalen dånande i öronen.

Den moderne dramatenskådespelaren
En viktig fråga för den moderna teatern är hur mycket publiken ska tillåtas vara med i pjäsen. I den realistiska traditionen anses detta fult, eller kanske rent av ”fel”, och man kan ju egentligen fråga sig varför. Teater är som jag tidigare påpekat en överenskommelse mellan skådespelare och publik och det ligger i överenskommelsen att det som händer inte är på riktigt. Hur pass realistisk måste man då vara? Jag föreställer mig att det vore enklare att blåsa liv i klassikerna om man riktade en hel del av texten utåt, mot publiken. Varför gör man då inte detta oftare?
När jag diskuterar ämnet med en framstående skådespelare på Dramaten så kommer flera orsaker fram. Först och främst rädsla. Rädsla att möta publiken på det sättet. Skådespelare är mycket känsliga individer. Att tvingas möta en publik som sig själv, och inte som en rollkaraktär kräver enormt mycket mod. Ett mod som går utöver det vanliga. Ett annat argument är naturligtvis att man är så koncentrerad att man totalt glömmer bort att man står på en teaterscen. Det finns säkert vissa skådespelare som lyckas med det konststycket, men jag har personligen ännu inte råkat ut för det.
Frågan är, skulle man kunna spela utåt mot publiken på Dramatens stora scen? Och vart skulle man i så fall vända sig? Jag föreslår att man väljer en person på första eller andra bänk parkett och sedan fortsätter att spela mot denna. Möjligen kan detta nå ut även till tredje raden? Genom att resten av publiken känner av att åtminstone någon möts av skådespelarens blick. För teater är aldrig så bra så som när man är mitt inne i den. Det är teater, att befinna sig mitt bland människor och känna deras energi. Och ibland frågar man sig: Om vi alla på scenen kände det så starkt, varför gjorde inte publiken det?
Detta drama kommer aldrig spelas på stora scenen, och jag behöver därför inte beröra denna problematik i arbetet med denna produktion. Men det är grundfrågeställningen jag vill åt. Frågan hur det moderna dramat ska spelas. Frågan är fri.

Signerat/Leo Spauls februari 2008

Följ oss på sociala medier

Säg det med en purjolök (DN 2008-04-13)

Kan en purjolök vara ett debattinlägg?
Absolut, menar Leo Spauls, teatergruppen Dr Benways konstnärlige ledare. Med 100 purjolökar upphängda runt på stan vill de bidra till debatten kring affischeringsförbudet.
– Jag har svårt att se att purjolök kan anses inrymmas i begreppet ”affisch”, och därför borde marknadsföring med purjolök falla utanför förbudet, förklarar Leo.

På vilket sätt är affischeringsförbudet dåligt tycker du?
– Den enda lagliga möjligheten är att affischera på de särskilda affischtavlorna som finns på stan, och de är alldeles för få. För att synas tvingas man affischera illegalt, vilket fria teatergrupper inte kan göra. Då de ofta är beroende av kulturstöd har staden hotat att dra in stödet till de som affischerar olagligt. Då återstår bara möjligheten att annonsera i tidningar, vilket är alldeles för dyrt.

Hur borde det se ut då?
– Om man ska ha ett förbud borde man i alla fall se till att det efterlevs. Som det är nu gynnas de stora konsertarrangörerna som affischerar olagligt utan påföljder. I de flesta andra storstäder i Europa finns en mer levande affischkultur vilket gynnar människorna, som får information om vad som händer. Visst, det kanske blir en renare stad utan affischer men hur kreativt och levande känns det?

Riskerar du att bli av med något stöd nu?
– Nej, vi har inget ekonomiskt stöd alls för det här projektet så jag tänkte att det skulle passa bra med ett debattinlägg.

Väntar du dig någon purjoreprimand?
– Vem vet, det kanske blir en bot för nedskräpning, men jag tror att de har humor och ser det som ett roligt inlägg i debatten.

Reporter: Erik Gripenholm

INTERVJU: Leo presenterar ”ideologisk teater” (QX 2008-04-09)

Dr Benway presenterar är namnet på en ideell förening som har till syfte att framställa modern svensk film och scenkonst. Leo Spauls är konstnärlig ledare för Benway och han är dessutom ytterst delaktig i föreningens mest aktuella projekt, pjäsen ”Sent ska syndarn vakna” som har premiär på Teater Pero i Stockholm den 2 april, där Leo står för såväl manus som regi. Och har en av rollerna. Leo berättar att pjäsen är en svart komedi med tydligt gaytema:

– Idén som föreställningen bygger på är rätt skruvad. Den går ut på att det är den kristna högern som skapat schablonbilden av den homosexuella mannen, med all schlager, pride och glamour.

Av vilken anledning skulle den kristna högern vilja skapa den här bilden av bögar?

– Just för att folk inte ska ta bögar på allvar. Folk som är så ytliga, inte växer upp och skaffar barn och tar ansvar kan ju inte heller ha åsikter som är värda att få föras fram.

Det är ett allvarligt ämne, hur får man det att bli roligt?

– Jag tror att det bästa sättet att nå fram till människor är att få dem att skratta. Och den här absurda twisten i föreställningen får kanske vissa att fundera: ”Tänk om vi bögar blivit lurade in i att vara på ett visst sätt.”

Ni vill inte gärna kalla er politiska…

– Nej vi föredrar att kalla oss för ideologiska. Vi har grundläggande värderingar och viktiga ämnen som vi gillar att ta upp. Politisk teater är så starkt förknippad med vänstern i Sverige att namnet blir missvisande.

100% fritt från psykologisk realism står det i pressreleasen, vad menas med det?

– Det är egentligen ren provokation. Vad det handlar om är att nästan all teater som görs i Sverige är någon form av psykologisk realism. I andra länder som till exempel Tyskland finns mer av experimentell teater. Jag vill gärna se det här som något av ett mellanting.

Ni interagerar med publiken mer än vad man gör i traditionell teater, på vilket sätt sker det?

– Att man vänder sig direkt mot publiken kan ibland fylla en funktion. Det anses inte ”fint” i traditionell teater, men det gör att åskådaren känner sig mer delaktig och vaken. Men man kan inte göra det bara för sakens skull, då blir det bara tramsigt.

Du är manusförfattare, skådis och regissör, hur mycket tar du åt dig av vad teaterrecensenter tycker?

– Beror på hur jag väljer att se det. Om någon skriver något som jag tycker är elakt eller fel så kan jag oftast skaka av mig det. Men det är ju samtidigt så att vi är en teatergrupp med små ekonomiska medel. Och dåliga recensioner är en katastrof rent produktionsmässigt. Men vi har fått bra respons på våra tidigare föreställningar.

Reporter: Peter Ludvigsson

KRITIK: Bögschabloner kläs av (SVD 2008-04-07)

Konspirationsteorier, alla dessa rätthaveristiska underligheter och knäppa rykten, har ofta stor underhållningskvalitet. Teatergruppen Dr Benway bjuder nu på ännu en: den att bilden av homosexuella som en schlagerfjolla och uppsminkad Carolafan är skapad av den kristna högern för att förminska alla bögar och flator till dumma partydjur – för att göra dem till något som ingen behöver ta på allvar.

Dr Benway är en liten grupp som med det timslånga stycket Sent ska syndarn vakna gör sin fjärde iscensättning. Pjäsen är skriven av Leo Spauls som också regisserat uppsättningen som är ett sympatiskt anarkistiskt, ojämnt och teatralt plockepinn om grupptillhörighet och fördomar men framförallt om skillnaden mellan individ och schablonbild. 

Det är säkert lätt och tryggt för unga homosexuella att låta sig omslutas av det glada, uppsluppna gayliv som stavas melodischlagerfestival och karnevalistiska Prideparader – men motbilder existerar ju, läs boken Bögjävlar, exempelvis.

Sent ska syndarn vakna är en arg nummerrevy där ensemblen sjunger och dansar och det av någon dunkel anledning kastas purjolök, men där fördjupningen består av ett antal monologer: en lyrisk och lyhörd beskrivning av en Marockoresa, en åldrad aktör som talar om sitt liv och sin konst, en diskussion om var människas idéer om sig själv, ett tal om konsten som konfliktarena. Däremellan raskar smått och gott över scenen, allmänt och privat – som ett påhopp på Nöjesguiden.

Leo Spauls själv har några härliga utfall om att bögar alltför ofta beter sig som fulla mellanstadieelever. Riksteaterräven Kent Malte Malmström talar och sjunger med hela sitt register och hela sitt hjärta. Susanne Harju-Jeanty spelar Man 1 som en drag-king och den som leder detta sällskap av kristna högermän som ska hitta den slutgiltiga strategin att förvandla ”homosexualisterna” till meningslösa gosedjur.

Sent ska syndarn vakna är en fräck och rätt kul utgångspunkt, lätt absurd och synnerligen ojämn som vill mer än den riktigt räcker till.

Kritiker: Lars Ring

KRITIK: Sent Ska Syndarn Vakna (Expressen 2008-04-03)

Den fria teatergruppen Dr Benway har lånat sitt namn av en figur hos William Burroughs, vilken är ledaren Leo Spauls stora förebild – han har också skrivit en pjäs om honom. Burroughsinflytandet syns också i den lilla pjäsen Sent ska syndaren vakna, om så bara i driften med homofobin och den utstuderat ostrukturerade formen.
Fyra män – varav en (Susanne Harju-Jeanty) är kvinna med tycke av en orakad Anders Borg – ska utgöra något slags högerkristna spin doctors som drar upp en kampanj mot ”homosexualisterna”. Men den satiriska udden är rätt trubbig och spelet övergår snart i ett allmänt nojsande med mimiska inslag.
Det är bara när den gamle skådespelaren Kent Malte Malmström – som en gång började sin karriär hos Edvard Persson – intar det främre rummet som föreställningen tvingar fram koncentration i publiken. 
Något överraskande visar sig föreställningen växa ut till ett slags hommage till Skådespelaren – den illusionsfria gestaltaren av andras drömmar och idiosynkrasier. 
Och Malmström visar att han fortfarande har mera att ge än att spela Gustav Vasa i reklamfilmer.

Kritiker: Nils Schwartz

KRITIK: Halvgalen syndare (Nummer.se 2008-04-07)

Nummer.se

Bögar är som fulla mellanstadiebarn och håller på att ta över på maktpositionerna. Leo Spauls nya pjäs Sent ska syndarn vakna blir ett världssamvete som hade vunnit på en psykos.

Det drar ihop sig till Pridefestival och det märks på Teater Pero i Stockholm där Dr Benway presenterar gästspelar. Försöksobjektet (Åke Bjurström) dansar i illgröna badbyxor bland kostymnissar med makt. Ibland kastar han purjolökar på dem. 
   Enligt programmet är det den kristna högern som samlats för att lösa problemet med de homosexuella, en grupp som allt mer verkar klumpa ihop sig och ta över i styrelser och maktkorridorer, det är inte svårt att läsa in en nazireferens, bögar eller judar, sak samma – vi behöver en fiende. 
   Frågan är hur man ska kunna avgöra vem som är homosexuell. Vem som är konstig. Vem som, under kostymen, tänder på att leka efterbliven i sängen. 
 
Den kristna högern märks inte. Mer verkar de kostymklädda männen vara som ett hemligt sällskap som har till uppgift att sitta i möten, lösa problem av allehanda slag och vädra sina inbördes konflikter i en strikt koreograferad föreställning till brädden fylld av metateater. Och det gör att diskussionen om de homosexuella vidgas till att handla om alla ytor och stereotyper, men också till ett världssamvete som pekar på allt som är fel: västvärlden kontra den fattiga, pengahunger kontra mänsklighet – allt ont vi gör varandra. 
 
För att beskriva de homosexuella (männen) sjungs schlager, dansas i glitter och kostymnissarna kommer fram till att de homosexuella beter som fulla mellanstadiebarn, för ingen vuxen människa kan på allvar gilla Lili och Sussie. Och det finns komiska poänger som ibland bryts av ett stilla allvar, en fundersam monolog om vad livet egentligen är. 
   Det är lite galet. Och jag tror att man ville diskutera det väldigt allvarliga genom att vara just galen. Men det är som om man inte ville vara så galen att man gick in i en psykos – men ibland är en psykos precis vad en föreställning behöver.

Kritiker: Astrid Claeson

KRITIK: Mina herrar, vi har ett problem! (TeaterStockholm.se 2008-04-02)

(TeaterStockholm.se

Fem skådespelare står på scenen, en är en mobilpratande yuppie, en är en gammal alkoholiserad skådespelare, en är kvinna i manskläder, faktiskt den mest “maskulina” av alla, en byter om bakom några tygskynken och en man i illgröna badbyxor delar glatt ut purjolökar till publiken. Scenografin består av ett skrivbord, några stolar, skira tygskynken som fond samt ett piano. Hur ska det här sluta, tänker jag smått förtjust.

Föreställningen börjar och slutar med repliken “Mina herrar, vi har ett problem!” Ett problem som de inte själva kan sätta fingret på, som de försöker lösa men som aldrig blir löst. Vi får bevittna hur fyra medlemmar ur den kristna högern försöker göra en tydlig distinktion på “homosexualisterna” och deras hotande avvikande beteende, som måste behandlas. Men hur? Försöksobjektet är en tillsynes öppet homosexuell man i badbyxor, som med sitt fysiska spel binder ihop hela föreställningen, men som aldrig får komma till tals själv, inte förrän precis i slutet. Även då blir hans åsikter bortviftade som oviktiga. Sammanträdet, med bestämd dagordning och agenda, urartar ständigt i diskussioner om konst och “annan smörja”, och diskussionen blir omöjlig att hålla samman. Den gamla skådespelaren får ibland upplysta idéglimtar som han berikar våra fundersamma hjärnor med; tankar om krossade drömmar, jakten på pengar och status. Hans allvarliga små monologer blir andningspauser mitt i allt det roliga. Detta är de enda gångerna alla karaktärer verkligen lyssnar på varandra.

Skådespelarna bildar ofta tablåer, bilder, med sina kroppar, dramaturgin bryts av och spelstilen ändras konstant. Man hinner varken tröttna eller vänja sig. Det är för det mesta riktigt riktigt roligt. Skådespelarna går också ut ur fiktionen ibland, som om de tog en paus i spelet, men tvingas in igen, till publikens förtjusning, ofta mot sin egen vilja. Publikkontakten är direkt och konstant, och kulturarbetarna på läktaren, speciellt recensenterna, får sig en och annan pik. Många känner sig träffade och skrattar högt. Överlag är skådespelarprestationerna bra och karaktärsarbetet underfundigt, men särskilt utmärker sig dansaren Åke Bjurström, som med sin otroliga kroppskontroll, medvetenhet och glöd fångar ens blick, även fast han för det mesta befinner sig i bakgrunden. Ensemblespelet skulle dock inte ta skada av att tightas upp en del, men det kommer nog av sig självt efter några föreställningar. Alla förutsättningar finns där, och de är redan en god bit på väg.

Sent ska syndarn vakna är en föreställning som är barnslig på ett skönt sätt, samtidigt som den också har en mer allvarlig och tänkvärd sida. Det är upp till publiken vilken sida man vill tilltalas av. Hur som helst är det väldigt skönt med en föreställning som vågar vara sig själv och som inte pressats in i en färdig traditionell dramaturgisk mall. Tack för det!

Kritiker: Karin Claeson

Pin It on Pinterest

Share This