2007 Utopia

2007 utopia

Genre: Drama i tre akter och prolog

Urpremiär: 3 oktober 2007 på Teater Pero

Medverkande: Lukas Loughran, Johan Aulin, Susanne Harju-Jeanty, Fredrik Hedin, Emelie Melin och Leo Spauls

Manus, regi och musik: Leo Spauls

När ön Utopias invånare vaknar en morgon är alla borta, förutom sex människor som förtvivlat försöker förstå vad som har hänt. Situationen förvärras ytterligare när vattennivån kraftigt stiger och maten snart är slut. Åsikterna går isär om hur situationen ska lösas och snart är katastrofen ett faktum.

Utopia är ett existentiellt drama om ideal, vad som håller samman människor och de mekanismer som söndrar då yttre krafter tvingar oss att ifrågasätta det liv vi lever. Det är en kraftkamp mellan ideologisk övertygelse och kritiskt ifrågasättande, mellan onda gärningar och goda och mellan liv och död.

KRITIK: Intresseväckande men seg dramaturgi (SvD 2007-10-09)

”Utopi” förekommer som ord första gången i 1500-talets början, i titeln på Thomas Mores bok ¬Utopia. Kortfattat går bokens handling ut på att Hythlodæus, vars namn betyder ungefär nonsenssnackare, missionerar om samhällsskicket i ett fiktivt förmodernt kommunistiskt samhälle – privat egendom är avskaffad och religionsfrihet, sex timmars arbetsdag och fullständig jämlikhet råder.

Så sent som år 1847 gjordes försök att etablera en koloni baserad på idén om Utopia. Den nyskrivna pjäsen Utopia tar upp ett sådant kolonibygge men här är inte invånarna medvetna om varför de befinner sig i Utopia. Inte heller om de verkligen befinner sig i det förlovade landet. Stigande havsvattennivåer, sjunkande matreserver och inre konflikter hotar att upplösa den lilla staten och dess sex medborgare, såväl fysiskt som politiskt.

Uppsättningen presenterar intresseväckande kritik mot idén om utopi, som något som bygger på en förment demokratisk konsensusmodell som mest påminner om fascism. Medborgarna tillåts inte minnas, förbjuds att berätta vissa berättelser för att upprätthålla idén om det perfekta samhället. I Utopia lever en utopisk dröm om ett annat liv.

Tyvärr är denna kritik just så långt uppsättningen räcker. Den presenterar inte något nytt eller något som sticker ut. Förutom möjligen Leo Spauls nykomponerade musik som påminner om Eric Saties gymnopedier i något snabbare tappning.

Genom hela föreställningen ligger en meditativ ljudmatta i bakgrunden. Kombinerat med seg dramaturgi och ryckigt skådespeleri ger det hela en dövande känsla. Stundtals får föreställningen ögonblick av tempo och en del av skådespelarna glänser till. Men så snart situationen svalnat, går det som bättrats förlorat.

Oliktänkarna antyder en väg ut ur Utopia men en efter en tvingas de möta sin oundvikliga död. Resultatet blir förstås en dystopi, en sorts gammalmodigt futuristisk domedagsskildring. Trots hatbrotten mot oliktänkarna förmår uppsättningen ändå inte beröra. Publiken vaggas tryggt fram mot den truistiska slutsatsen att Utopia inte kan existera.

Kritiker: Kalle Westerling

Pin It on Pinterest

Share This