1999 Människohataren

Människohataren

Genre: Drama i en akt

Urpremiär: 5 februari 1999 på K, Skånegatan 59

Medverkande: Fredrik Hedin, Anna Uhrwing och Leo Spauls

Scenbild: Erik Wernquist och Micke Lindgren

Manus: Leo Spauls

Regi: Leo Spauls, Fredrik Hedin och Anna Uhrwing

Produktion: Stockholms Blodbad

”All underhållning som inte framställs för att rädda människan ur fördärvet kommer att vara ointressant från och med nästa århundrade.”

Berättelsen om Viktor Stagge, litteraturhistoriens kanske största svin. Ett synnerligen slyngelaktigt och uppkäftigt tonårsverk.

Einstein och Leopold Infeld inledde förorden till sin bok ”Fysikens utveckling” med: ”Medan vi skrev denna bok, hade vi långa diskussioner om vår tänkte läsares karaktäristiska egenskaper och hyste en hel del bekymmer för honom. Som motvikt mot en fullständig brist på konkreta kunskaper i fysik hade han en mängd goda egenskaper.”

Jag har inte sökt skriva underhållning för dem som ofta går under benämningen ”intellektuella”. Visserligen håller jag med om att behållningen torde bli större om man kan följa med i de partier där åsyftning görs åt annan litteratur eller åt begrepp som kanske bara är bekanta för den mer utvecklat allmänbildade. Men den som tror att jag har velat behandla dessa ämnen på djupet går bet. Vad jag vill åt är något helt annat. Budskapet med detta verk är inte heller att visa hur man kan frossa i vacker meningsbyggnad i ett sådant förslappat århundrade som detta. Det har inte varit min mening att söka krångla till språket så till den grad att ingen som inte tänker exakt som jag omöjligt ska kunna följa med i tankegångarna. Jag har endast försökt att låta mina filosofiska tankar blandas med personernas sinnestillstånd och syn på livet. Förhoppningsvis uppfattas dessa partier inte som alltför uppstyltade och inklistrade. Meningen är att de ska vara så skickligt gömda att man åtminstone inte vid första titten ska kunna avslöja dem. Viktigt är dessutom att poängtera att många åsikter som framläggs inte är synonyma med mina egna. Mitt första drama ”Skrik” var terapiskrivande, en självbevarelse. Detta verk är mer djupgående, mindre egocentrerat och framförallt mer allmängiltigt.

De filosofiska och vittra inslag som finns med i detta verk är inte ämnade att dominera, det har således aldrig varit min tanke att försöka vara skitviktig eller ens högtravande. Min enda tanke har varit att skapa porträtt av människor som vid första ögonkastet kan verka omänskliga och stereotypa men som successivt växer fram som komplicerade och människoliknande individer.  De tre personerna i dramat symboliserar olika människotyper, hur olika man finner dem torde vara högst personligt, och det är upp till en själv huruvida man tycker att en jämförelse med sig själv kan vara rimlig eller ens motiverad. Väljer man att dra paralleller och göra jämförelser med riktiga livet är det dock bäst att inte ta saker och ting för mycket på allvar – den som gör det kanske finner fler sanningar än han önskat snubbla över.

För de som gärna drar paralleller till de stora tänkarna från förra århundradets slut kan jag avslöja att jag är mycket väl medveten om att många koncept är långt ifrån nytänkande. Tvärtom. Övermänniskoidealet är lånat från Dostojevskilj och Nietzsche. Viktor Stagges kvinnosyn skulle kunna vara hämtad från Strindberg. De illusioner Viktor och kanske även Sophie bär på för tanken till Ibsens livslögn. Jag har inte valt att använda den termen eftersom jag anser det är stor skillnad mellan personerna i detta dramas förvridning av verkligheten och ibsensk livslögn. Vad gäller Friedrich Nietzsches övermänniska passar inte heller han riktigt in på Viktor Stagge. Övermänniskan enligt Nietzsche är en egocentrerad individualist som aldrig skulle tänka tanken att skapa ett världsomspännande elitsamhälle. På den punkten måste man säga att Viktor Stagge har en mer fascistisk syn på sin framtidsvision.

De bör dock påpekas att Viktor Stagge aldrig skulle göra något själv för att skapa det samhälle han pläderar för. Han mer eller mindre vet att det kommer att uppstå ändå. Med eller utan hans hjälp. Viktor Stagge ser denna uppdelning av människor efter duglighet som något positivt. Detta, eftersom det totalt strider mot nuvarande normer och värderingar, kommer skapa en avsky hos läsaren och ge denne obehagliga associationer. Detta eftersom vårt sekels diktatorer ännu inte fallit i glömska. Jag upprepar ordet ännu med undertryck. Människan har tyvärr förmågan att bara se så långt tillbaka som det behagar henne. Jag tror med största säkerhet att ingen som läser ovanstående kommer att tänka på till exempel Vlad Tepes.

Om vi ska se rent kommersiellt då? Lönar det sig att ens tänka tanken på att skriva nya dramer i nästa årtusende? Vad är det för fel på teatern? Hur kommer det sig att denna del av konsten har fått ge plats åt biografen och konsertlokalen? Är verkligen teater så fasligt mycket tråkigare än en såpopera på TV? Det är förvisso förståeligt att de flesta människor skyr nittonhundratalets konst. Den snörper alldeles för ofta ihop sig i ett svåråtkomligt hörn. Man begriper varken vad man tittar på eller varför. Istället har vi skapat oss ett mer lättåtkomligt ideal. Vi har förenklat våra liv, vår religion, vår tro. Vi gör det hela tiden bekvämare för oss. Vi lär oss att hellre skrapa på ytan än gå inunder.  Men den tiden är förbi. Människan kommer inte undan. Vi är mer komplicerade än vi tror. Den intellektuella understimulansens årtionden är förbi.  Den lättillgängliga konsten är död. Och nittonhundratalskonstnären, den fåfänga nittonhundratalshjältens verk kommer att förefalla för ointressanta för att damma av. Kvar står insikten. Jag ställer härmed frågan om underhållningens värde och fastslår följande: Den okunniga människan kan inte synda. Tjugohundratalets människa är inte längre okunnig. All underhållning som inte framställs för att rädda människan ur fördärvet kommer att vara ointressant från och med nästa århundrade. Den dekadenta människan, som är fylld av lättja, kommer att behöva ändra på sig eller gå under. De människor som lever i förblindande ytlighet ska bländas av den nya sedens strålande anlete. Om Gud är död ska vi skapa något annat att tro på. Om livet förefaller fördjävligt ska vi hitta glädjeämnen i skapelsen att fröjdas åt. Om väldens uppbyggnad förbryllar oss ska vi inte söka störa harmonin. Om livet på jorden är dömt att gå under ska inte ske av människans hand.

Vi ska möta en stackars vilseledd dåre mitt i ett kaotiskt skede av hans liv. Vi ska finna honom osmaklig. Rent av vedervärdig, för att sedan förhoppningsvis förlåta honom. Vi ska fråga oss om han är tragikomisk och öververklig, eller om han liknar oss. Det är alltid svårt att se på sig själv objektivt. Jag vågar säga nästan omöjligt. Jag brukar ha ett foto av mig framlagt på skrivbordet. Detta för att jag inte ska glömma bort vem jag är när jag skriver. Ibland kan fantasin skena iväg så långt att man knappt minns sina egna anletsdrag. Det kan vara underbart, men inte sällan lika fruktansvärt.

Vad jag vill att ni ska tänka på är historien – ehuru säkerligen alldeles för osannolik för de flesta, men ändock en historia – och fråga er om den säger er något. Gör den inte det kommer jag antagligen se er trippa ner längs teatertrappan i riktning hemåt med gott humör. Och om inte… Jag tänker i vart fall inte stanna och lyssna på era bekännelser. Jag har mina egna problem och finner mitt eget liv mer intressant än att lyssna på andra. Dessutom är jag övertygad om att ni tänker detsamma om er själva. Begrunda att detta först och främst underhållning. Känner du dig inte motiverad ska du inte börja fundera. Men jag vill inte skyla mina baktankar: Först vill jag roa er, sedan vill jag beröra er och till sist vill jag skrämma skiten ur er.

Signerat
Leo Spauls, oktober 1996

Följ oss på sociala medier

KRITIK: DRAMA OM HAT VÄRD ETT BÄTTRE ÖDE (DN 8 FEBRUARI 1999)

Scen: Gruppen Stockholms blodbad på Galleri K
Scenbild: Erik Wernquist och Micke Lindgren
Medverkande: Leo Spauls, Anna Uhrwing och Fredrik Hedin

Det är väl så illa ställt att den enda chansen för en okänd dramatiker att bli spelad i Sverige idag är att sätta upp sin egen pjäs. Jonathan Metzger, Mats Helin, Mattias Andersson, för att nämna några som jag kommer på så här i brådrasket, och nu senast Leo Spauls. Hans ”Människohataren” är ett kammarspel förlagt till nutid. Ett triangeldrama om hatets natur. Spauls är en ordbegåvning med sällsynt känsla för dialog och en dragning mot det melodramatiska. Ur eleganta ordkaskader blottläggs ett människoöde. Spauls borde dock inte spela med i stycket. Hans glädje att äntligen få reaktioner tar över rollgestaltningen alltför ofta. Mitt i en obehaglig tortyrscen avbryts han av publikens skratt, har svårt att inte le åt responsen och tappar tråden. Stycket är värt ett bättre öde.

Kritiker: Danjel Andersson

KRITIK: OFULLGÅNGEN MEN LOVANDE SKRUBBTEATER (SvD 15 FEBRUARI 1999)

Stockholms Blodbad, K-baren: Människohataren av Leo Spauls

Sextio kronor kan det vara värt att ta del av Stockholms Blodbads nya produktion. Omständigheterna kring teaterbesöket är skönt opretentiösa som på en pubteater i London, där man kan få njuta av mycket professionella föreställningar i någon skrubb en trappa upp. På Skånegatan 59 i Stockholm går man ner i källaren, tar en öl (frivilligt) och får se en knapp timme teater på nära håll. Då gör det inte så mycket att pjäsen är ofullgången. Projektet genomförs med ett allvar och ett engagemang, som ger ett löfte om framtiden.

Leo Spauls har skrivit pjäsen Människohataren, spelar huvudrollen och har också lett det gemsamma arbetet med uppsättningen. Om det inte blir för mycket av Leo Spauls, blir det dock för mycket av hans rollfigur, Viktor Stagge. Det som börjar som en rolig och träffsäker kritik av Viktors överlägsenhet och människoförakt, utvecklas snart till en förevändning att presentera honom i helfigur. Men porträttet förlorar i intresse, eftersom det inte målas upp i samspel med de andra rollfigurerna.

Ett exempel: Viktor kommer hem till sin f d flickvän, Sophie. Hon väntar inte honom, utan hans vän Nicolai, som är bjuden på middag för två. Ändå låter hon Viktor stanna, kanske mest för att vi ska presenteras fakta ur hans förflutna. Triangelsituationens möjligheter utnyttjas inte. När Viktor går, slutar också scenen! Vad som händer mellan Nicolai och Sophie intresserar inte författaren.

En viss laddning finns dock mellan de två männen. Deras språk och stil är helt olika, ett möte mellan intellekt och känsla. Men det blir i längden orimligt att även Fredrik Hedins Nicolai låter Viktor hållas utan att ge igen eller ge sig av. Frågan är också om Anna Uhrwing som Sophie måste framstå som ett sådant supermjäk till flickvän, utan märkbar ironi.

Föreställningen slutar i ett antal monologer, som får mig att tänka på Konstantins pretentiösa teaterföreställning i början av Tjechovs Måsen. Det är svårt att vet vad Tjechov själv tycker om den. Sådana motstridiga känslor ger också denna Människohatare.

Kritik: Sara Granath

REPORTAGE: TRIANGELDRAMA INSNÄRJT I PASSION (DN 6 FEBRUARI 1999)

”Människohataren” heter en nyskriven pjäs av Leo Spauls, som både regisserar och spelar huvudrollen Viktor, på K.

– Jag tyckte att det var bäst att regissera själv eftersom jag hade en bild i huvudet om hur det ska vara. Dessutom är vi bara tre på scen och det skulle bli besvärligt att blanda in flera, säger Leo Spauls som är 21 år och egentligen heter något annat. Leo Spauls vill inte bli förknippad med det han gjort tidigare som journalist och musiker.

Pjäsen är ett triangeldrama som utspelar sig i en lägenhet. Det handlar om den osympatiske, självupptagne och excentriske Viktor Stagge som ser sig själv som en övermänniska och tvivlar på allt. Hans vän Nicolai (spelad av Fredrik Hedin) är en kille som är villig att testa det mesta och ska träffa den världsvana och starka Sophie (spelad av Anna Uhrwing). Sophie och Viktor har haft en relation, och när Viktor inser att det är det henne Nicolai ska träffa blir han upprörd och beger sig hem till Sophie.

– Det är en destruktiv pjäs där de, Viktor, Nicolai och Sophie, ska knäcka varandra. De är insnärjda i passion och perversion och testar varandras gränser, säger Leo Spauls.

Reporter: Ylva Eriksson

ARTIKEL: KONSTEN ATT STRÖ SALT I SÅREN (AFTONBLADET 6 februari 1999)

Ett kammarspel av högsta rang. Leo Spauls ”Människohataren” visas just nu på K på Skånegatan.

”Människohataren” är ett nyskrivet kammarspel av artisten Leo Spauls. Handlingen utspelar sig i nutid: Tre människor försöker slita sig fria från de böjelser som bundit dem samman. Insnärjda i ett nät av passion, perversion och hat testar de varandras gränser genom lidelsefulla utspel av fiktiva och reella intriger. Allt utom misslyckande går att uthärda.

Pin It on Pinterest

Share This