1998 Djävulen av Clive Barker

Djävulen av Clive Barker 1998

Barkers djävul framstår inte som många av oss tänkt sig. Och i så fall, varför skulle Gud uppfylla våra förväntningar?

Originaltitel: The History of the Devil

Manus: Clive Barker

Översättning: Leo Spauls

Regi: Erik Wernquist

Produktion: Stockholms Blodbad

Musik: Pouppée Fabrikk

Spelplats: Bergrummet under Vitabergsparken

Premiär: mars 1998

Medverkande: Ylva Alriksson, Johan Bruun, Henrik Dorsin, Linus Eklund, Martin Englund, AnnaKarin Johansson, Jonna Laurin, Pernilla Norén, Sebastian Ralph, Martin Sjöberg, Leo Spauls, Tobias Ståhl, Anna Uhrwing.

Clive Barkers Djävul

Djävulen är kanske ingen typisk Clive Barker-historia. Den skiljer sig en hel del från hans två andra publicerade skådespel: Frankenstein in Love samt Colossus. I dessa dramer målar Barker upp kusliga stämningar och trixar med rysliga effekter. I Djävulen däremot, finner vi en ungdomligt lekfull författare, som skojar med ordvitsar och rappa repliker. Denna pjäs har inslag av en mycket burlesk humor, vilken stundtals ligger på så låg nivå att man ibland tror att det är ett modernt gyckelspel man råkat komma över. Det ligger emellertid en seriös underton i dramat som förhindrar att det kan avfärdas som buskis. Inte heller känns benämningen komedi passande för att definiera verket med, om vi ska använda termen i sitt snävare angivande av karakteristiska. Kanske det är nödvändigt att överväga betydelsen av pjäsens originaltitel: The History of the Devil. Det är helt enkelt, en historia.

En kritiker beskrev Djävulen som ”…a mixture of Decline and Fall, Paradise Lost, Perry Mason and Flash Gordon”. Det är en ganska bra beskrivning. ”It evokes a stew of high art and low, of intellect and spectacle, pretension and fun” är Barkers kommentar. Han blandar medvetet in filosofiska överväganden i en annars badkarsdjup berättelse, och får den att framstå mer intressant. Han skjuter inga pilar på måfå, utan siktar endast på de mål han vet han kan träffa. Han vet vad publiken orkar ta till sig.

De spekulativa funderingar författaren på vissa ställen stoppat in, ligger på en abstraktionsnivå som gemene man torde greppa relativt problemfritt. Det Barker säger är inte svårfångat, snarare är det innebörden som kan verka främmande för den ljumme kristne. I pjäsen ställs Djävulen inför rätta. Vi ska bedöma huruvida han ska få återvända till Himlen eller inte. Även om Barkers djävul inte är fruktansvärt grym och hatisk, är han representant för Det Onda. Finns det ont, så finns det även gott. Eller? Nja, det beror på hur man tolkar pjäsen. Det finns en Himmel, men ingen Gud. I alla fall är han inte i Himlen. Djävulen ska, enligt Barker, ha blivit utslängd ur Guds Rike år 1212 före Kristus. Tanken vandrar: Blev han verkligen utkastad? Var det Gud som slängde ut honom? Och vart tog Gud i så fall vägen, varför skulle Gud lämna Himlen?

Barkers djävul framstår dessutom inte som den många av oss tänkt sig. Och i så fall, varför skulle Gud uppfylla våra förväntningar?

Dramats huvudperson är oroväckande mänsklig. Han är som ett barn, får idé efter idé som han ska prova. Han verkar dessutom aldrig lära sig av sina misstag. Visserligen gör han kanske inte om samma tabbe två gånger, men han verkar ha mycket svårt att se samband mellan liknande situationer.

Han reser jorden runt för att utforska människosläktet och dess lidelser. Frustrerad över att inte kunna njuta av mänskliga passioner, roar han sig med att driva mänskor mot sammanbrott och hysteri. Han lämnar efter sig förstörelse och död. Djävulen är dock sällan personligen ansvarig för händelseförloppet. Han förblir passiv, och vädjar istället till människornas egen ondska.

Men någon frid finner han inte. Han ger sig in i projekt efter projekt men misslyckas förverkliga sina ambitioner. Nederlag följer på nederlag. Förgrymmad drar han sig undan mänskligheten. Han har fått nog. Han vill tillbaka till sin fader. Men hur än slagen till marken, ger han inte upp. Han smider fortfarande planer på hur han ska regera jorden som Världens Furste.

En av de mer intressanta karaktärerna som förekommer i pjäsen, och definitivt en av de mest tragiska, är Jack Easter. Easter är en maskin, en självständig robot som Djävulen skapar i hopp om Det Perfekta Sällskapet. Easter är länge underställd sin herres vilja och önskningar, tills han börjar utveckla egna känslor. Till skillnad från Mary Shellys Frankenstein, som är en återupplivad sammansättning av olika individers kroppsdelar, är Easter helt konstgjord. Frankenstein strider inombords mot olika viljor, då Shelly tänker sig att en persons sinnesstämning inte bara är impulser från hjärnan, utan införlivade i köttet självt. Då Easter träffar boxaren Daniel Mendozas fru, Mrs. Mendoza (författaren har av någon anledning inte givit henne något förnamn) blir han förälskad. I ett samtal med Djävulen förklarar han att han hans kött utvecklat känslor. Detta kan förefalla något absurt då den vävnad som omger Easters mekaniska kropp inte på något sätt är mänsklig. Bortser man från detta är det dock en ganska vacker, och än skrämmande, tanke. Temat känns förvisso igen, även Doktor Snuggles robot lär ju ha haft ett hjärta.

Det är intressant att se vilka platser i historien Barker låter oss besöka, och hans inställning till det som hänt. Mest talande är troligen fängelsescenen i Lucerne, som utspelas 1505 med fångarna Isobel Nider, Barbara och Therese. Vi besöker här tre kvinnor som under inkvisitionen anklagas för att vara häxor. Författaren döljer inte sin avsmak för denna urspårade kristna företeelse, vars grymhet än idag får oss att bli obehagliga till mods. Att bränna på bål, jämte begrava levande, hör väl för övrigt till de mest dramatiska och fruktansvärda sätt man kan taga en person av daga. Denna scen torde inte lämna någon oberörd. Även Barkers fascination av människans smärttrösklar återspeglas här. De tre kvinnorna har varit inspärrade under tortyr så länge att de inte märkbart bryr sig om sina plågor. De har vant sig vid dem. I filmen Hellraiser driver Barker det hela ännu längre. ”Smärta är en högre form av njutning” brukar det heta i militära sällskap. Den smärta Clive Barker skildrar är så intensiv att den övergår i en slags njutning.

Tyvärr är pjäsen långt ifrån helgjuten. ”What the play lacks in profundity, it makes up for in audacity.” förklarar Barker i en halvlam ursäkt. Är inte alla förord egentligen en ursäkt för det man inte lyckats utföra? Vi finner paradox på paradox, tills författaren tycks tröttna på oförenligheterna och lämnar dem därhän. Domare Felix Popper blir i början av andra akten förvånad över att man kallar en död som vittne. När detta senare i pjäsen åter kommenteras av Popper, konstaterar vi att det endast varit döda som vittnat (de levande håller nollan dramat ut). Som jag nämnde förmäler pjäsen att Djävulen ska ha kastats ut ur Himlen år 1212 före Kristus. Det betyder att hans liv på jorden varit drygt tretusen år. Trots detta förekommer siffran tiotusen på ett flertal ställen. Dessa, och andra tvetalanden, har antingen avlägsnats eller omtolkats i denna översättning.

Som i många andra av Clive Barkers verk finns det i Djävulen en hel del gayanspelningar med tillhörande humor. Åklagarsidans Catherine Lamb är onekligen lesbisk, skådespelarna försvinner iväg för att kyssa varandras rumpor, och Djävulen tvingar till sig en tungkyss med demonen Verrier. Catherine Lamb är en genomgående tragisk person. Långt ifrån vacker, avskyddes av sin mor (av oklar anledning), olyckligt förälskad i sin kollega, Jane Beck. Catherines oroliga själ tvingar in henne i åklagaryrket. Där utplånar hon sig själv för karriären. Sitt neurotiska tillstånd tycks hon bemästra genom att sublimera sina behov. Djävulen uppmärksammar detta och driver henne mot sammanbrott. Catherine är dock stark, och Djävulen alltför känslig. Hans egna förtvivlan distraherar honom och hon behåller övertaget.

 

 

Vad gäller skådespelarnas homosexaffär känns den lika ditklistrad som Djävulens uttalande om Faust: ”En vanlig fikus. Han förföljde en av mina ståthållare, Mefistofeles. De bor i Rio, tror jag.” Detta är förvisso någotsånär skojigt, men av större vikt? Nej. Likaså betydelselöst är det att Djävulen tycks ha viss en viss passion för varelser av manligt kön. Huruvida han kan ha ”normalt” sex eller inte går heller inte att få någon klarhet i. Övriga behov, som att äta, dricka, sova med mera hamnar i samma hög av frågetecken. Djävulen har sexhundratretton dödliga barn med sin före detta äkta hälft, Lilith. Hur de burit sig åt att frambringa de barnen vet jag inte, och lämnar det också därhän.

Men, det är detaljerna som är den stora behållningen. Om vi inte tänkte två gånger, hur skulle vi då kunna njuta av det vanvettigt komiska i att ett av Djävulens projekt består av att koka bajs i sitt badkar? För att reflektera över detta tvingas vi fantisera fram hur ett badrum skulle kunna se ut i Helvetet. Hur badkaret är format, och hur han beter sig när han kokar avföring i det.

Avföring ja, där har vi ännu ett frågetecken, hur ligger det till med Djävulens kroppsuttömningar? Med risk för att bli långrandig i dessa spekulationer lägger jag härmed fram följande teori: Djävulen behöver varken äta, dricka, sova, ha sex med mera, men han gör det ibland, eftersom han tycker om det. Det får honom att känna sig mänsklig.

Hur ska nu denna djävul spelas? Det finns många intressanta, demoniska karaktärer i litteraturen såsom Mr Hyde, Dracula, Mefistofeles, Frankenstein. Detta är starka personligheter som skådespelare älskar att gestalta. För när det kommer till kritan, vem vill inte spela monster? Dessa karaktärer har dessutom minst ett par saker gemensamt: De härstammar från den kristna världen och symboliserar i någon mån Djävulen eller Det Onda. Det problem den skådespelare som har huvudrollen i denna pjäs emellertid måste tampas med, är att den karaktär han ska gestalta är inspirationskällan till snudd på alla karaktärer i västerländsk litteratur som någonsin betraktas som onda. Det skulle vara en övermänsklig uppgift att föra in all världens slughet, illvilja och ondska i en och samma karaktär. Barker har heller inte haft denna ambition, utan ger oss en person som visserligen skapat mycket elände för människorna, men knappast kan ses som Ondskan Själv. Barkers Djävul är påfallande mänsklig. Så fort detta gjorts klart för åskådaren i publiken ställs han inför ett val: Är detta acceptabelt, eller skiljer sig min individuella uppfattning om Djävulen för mycket för att jag ska kunna få något ut av pjäsen?

Jag har förståelse för folk som anser denna Djävul vara en besvikelse, då han stundtals både är töntig och känslosam. Dock delar jag inte denna åsikt. Att personifiera Det Onda och Det Goda, och låta dessa personifikationer bli till arketyper för respektive definition, torde, som jag tidigare påpekat, bli en hopplös uppgift.

Det finns många professionella skådisar som utan svårighet skulle väga upp huvudrollen: Gary Oldman, Jack Nicholson, Ernst Hugo Järegård. Nu är detta en pjäs för amatörer, trots att den på sina ställen kräver smått geniala prestationer för att bli bra.

Skådespelet Djävulen är, som jag redan påpekat, inget mästerverk. Det innehåller många passager som är svåra att bemästra. Förvisso inga Norén-luktande ångestscener, men enkla, snudd på triviala sekvenser, som är svåra att få flyt i, då aktörerna ibland har repliker mer lämpliga för barnteater. Men återigen, Barker var en ung man när han skrev pjäsen, och den torde vara mest lämplig att iscensättas av unga skådespelare med gigantiska ambitioner.

Då Satan varit så omtalad den senaste tiden vore det kanske en miss att inte nämna den kult som uppstått runt ämnet. Själva budskapet, om vi från och mer nu beslutar oss att kalla det satanistiskt, är dock knappast nytt. Jag har inte för åtanke att diskutera varken La Vey’s Church of Satan, eller de avarter som uppstått ur brytningar med denna kyrka, men rekommenderar den som inte känner sig särskilt bevandrad i dessa filosofier att söka sig kunskap. Inte för att Barker själv verkar särskilt intresserad av La Veys lära, men förståelsen för hans djävulskaraktär kanske klarnar något vid mötet med en modern Satan.

”Explorers of the further regions of experience” är en av cenobiten Pinheads repliker i Hellraiser. Barkers ambition verkar ofta vara att ta oss längre bort i fantasins irrationella värld, in i våra dunklaste tankars boningar. Ibland framstår hans skildringar som komiska, ibland skrämmande. I Djävulen finns vissa passager där Barker av någon orsak ger oss en eller par portioner snaskiga detaljer. Men Djävulen är ingen rysare. Inget försök att göra en skräckfilm för teatern. De som främst känner Barker genom hans cenobiter, och uppskattar honom därefter, kan komma att bli besvikna. Men Clive Barker är främst sagesman. Det är här hans stora talang ligger, att berätta historier, mer eller utan blod.

Signerat
Leo Spauls, augusti 1997

Följ oss på sociala medier

KRITIK: FJÄDERLÄTT DJÄVUL UNDER JORDEN (SVD 26 mars 1998)

Stockholms blodbad: Djävulen av Clive Barker

Översättning: Magnus Spålséus (Leo Spauls)

Regi: Erik Wernquist

Under Vita bergen och Sofia kyrka ligger ett enormt ursprängt, grottlikt bergrum. Inuti denna kommunala, kyliga underjord spelar en ny teatergrupp med namnet Stockholms Blodbad pjäsen Djävulen av britten Clive Barker; ett drama med en mängd rök, häftiga kostymer, smådjävlar, imposanta ljudeffekter och annat fanstyg.

”The History of the Devil”, som originalet heter, handlar om hur Lucifer kallar samman till rättegång. Han vill rannsakas, blir han befunnen skyldig till att ha orsakat mänskliga lidanden stannar han på jorden, blir han frikänd vill han återvända till himlen för att rehabiliteras som den fallna ängel han är. Förhandlingarna äger rum vid Turkanasjön, Kenya.

Juryn bär hawaiiskjortor, krokodiler härjar och infödingarna förundras. En ung man, spelad av Jonas Kahnlund, tvingas bli djävulens advokat, åklagaren är här en kvinna, tolkad med pondus av Pernilla Norén.

Så inkallas vittnen, och scener från den mänskliga historien spelas upp: krig och förräderi, häxprocesser, svek och grymhet – men det blir mer och mer tydligt att det är människan vi ser, en spegelbild av släktet Homo. Lucifer föll till jorden på grund av sina synder – inledningsscenen är magnifik, ur ett vrål faller en naken man med vingar svedda till stumpar. Under årtusen har han tjänstgjort som alibi.

Djävulen är en intrikat pjäs, och även om tolkningen är ojämn och bergrummet kastar akustiska ekon litet hit och dit har regissören Erik Wernquist skapat en mäktig helhetsinstallation.

Kostymerna är brutalistiska konstverk och ljudet, röken och ljuseffekterna är mer rockkonsert än teater – bergrummet dånar av helvetiska skrin, suckar och plågor. Magnus Spålséus spelar Belsebub som elegant, androgyn dandy – blek, rödhårig, smokingklädd. Han gör det fjäderlätt, mot publiken med självklar närvaro och retfull briljans.

Nedkyld men upplyft lämnar vi berget och blandningen av amatörism och djävulsk show. Nya ansikten, ny lust.

Kritiker: Lars Ring

REPORTAGE: DJÄVULEN: EN MAFFIG SHOW AV RYSARKUNGEN (SVD mars 1998)

Föreställningen Djävulen är inte kultur. Söker ni detta, så titta efter den orangefläckiga kvalitetsstämpeln, står det i programbladet. Och inte heller är pjäsen Djävulen en rysare, trots att det är skräck-sagofarbrorn Clive Barker som har skrivit manuset ”Men det är klart att det kommer att finnas några ruttna lik och så.”

– Pjäsen är som en lång, härlig klassisk långfilm! Högt tempo, lite show, lite småburleskt, men med ett seriöst innehåll. Inget pretentiöst! Säger Magnus Spålséus (Leo Spauls), som översatt pjäsen och som själv spelar djävulen, ”en mycket annorlunda djävul”.

Teatergruppen Stockholms Blodbad, en nyfödd ensemble på 20-25 personer (inklusive dansare), har byggt en scen i bergrummet under Vitabergsparken och repeterat och arbetat i nästan ett år utan några större sponsorpengar i plånboken. Och Clive Barker skrev historien om Djävulen – som ställs inför rätta innan han kan släppas in i himlen – just för en liten teatergrupp med noll stålar men med en ändlös entusiasm.

– Men vi satsar på många visuella effekter, maffigt ljus, ljudeffekter och musik, säger Magnus, som tycker att Clive Barker drog åt svångremmen för hårt i originalmanuset.

Clive Barker var själv teaterapa innan han inledde sin karriär som monstrens förkämpe i böcker som Stora föreställningen och rysarrullarna i Hellraiser-serien. När han skulle ta emot sitt examensdiplom i engelska Liverpools universitet kunde han inte delta i ceremonin – han stod på scen i en avantgardepjäs där samtliga skådisar uppträdde nakna.

Reporter: Anna Lundevall

REPORTAGE: JÄRNGÄNGET FRÅN SAGOHAREN GÖR PJÄS OM DJÄVULEN (Lidingö Tidning mars 1998)

Erik Wernquist hade en idé om att för en gångs skull få lite nytt blod bland sina medarbetare, hitta folk utanför det gamla invanda lidingögänget. Men det slutade förstås med att han var tillbaka med sina trogna kompisar från ”Sagoharen förstörde mitt liv”.

En stor del av produktionen bakom Clive Barkers ”Djävulen”, som har premiär i ett bergvalv under Vitabergsparken på fredag, har gjorts av lidingöbor.

– Vi hade precis blivit klara med ”Sagoharen” och ville göra en typisk ”Erik-pjäs” med spöken, monster och sånt, börjar Erik Wernquist, pjäsens initiativtagare och regissör. Jag fick höra att Clive Barker (känd skräckförfattare, red anm) hade skrivit pjäser i sin ungdom, och sedan gick jag av en slump förbi en bokhandel där jag hittade en Clive Barker-bok med tre pjäser.

En av pjäserna heter ”The History of the Devil”, och valet föll på att sätta upp den. Magnus Spålséus (Leo Spauls), som även han ingår i det unga järngäng som har underhållit lidingöborna de senaste åren, tog sig an uppgiften att översätta pjäsen till svenska.

Annars hade Erik från början tänkt att han skulle hitta nya medarbetare från andra delar av stan, helt enkelt för att se om det gick att få in nytt blod och fräscha idéer. Men det visade sig att många av de utsocknes människor han träffade på var ”opålitliga skitsnackare”, och successivt tillkom allt fler av de medarbetare han litar på: Jonas Kahnlund, Henrik Dorsin, Per Gavatin, Micke Lindgren med flera, som alla deltog i ”Sagoharen”.

Jonas säger skämtsamt att han har ”smörjt” sin far. Sagateaterns föreståndare Kalle Kahnlund, och ensemblen har fått låna såväl repetitionslokal som en del scenkläder av Sagateatern.

I pjäsen hoppas Djävulen att han ska få komma tillbaka till Gud i himlen, efter att ha tillbringat 3000 år på jorden. Därför arrangerar han en rättegång mot sig själv, där han vill låta människorna avgöra om han är skyldig till brott eller ej. Magnus Spålséus spelar huvudrollen som Djävulen, Jonas Kahnlund spelar en försvarsadvokat, och Henrik Dorsin gör domaren. I övrigt kommer många av skådespelarna från andra delar av stan.

”Djävulen” har en sorts grov situationskomik med vissa ”under mattan-sexuella” anspelningar, om man får tro arrangörerna. Dessutom utlovas mycket fart och dramatik.

Musiken är specialskriven av synt-industrirockarna Pouppée Fabrikk från Karlskoga, som älskar Clive Barker och gjorde en stämningsfull, tung och teatralisk ”filmmusik” som kommer att finnas i bakgrunden under i stort sett hela föreställningen.

Alla lidingöbor som tidigare haft roligt åt det här gänget, ska alltså ta sig över bron bort till Södermalm nu. Det 100 kvadratmeter stora bergrummet som ”Djävulen” spelas i ligger på Renstiernas gata 33-39. På fredag klockan 19.30 har föreställningen premiär, och den visas sedan alla dagar, utom måndagar och söndagar, fram till påsk.

Reporter: Marja Beckman

REPORTAGE: HISTORIEN OM LUCIFER (källa saknas)

Vem är Djävulen? Och vilka brott har han begått? I en grotta under Vitabergsparken ska det avgöras. I morgon har nämligen amatörteatergruppen Stockholms Blodbad premiär på skräckförfattaren Clive Barkers pjäs ”Djävulen”.

Clive Barker är mest känd som författare och regissör till kultfilmerna ”Hellraiser 1-3”. ”Djävulen” eller ”The History of the Devil”, berättar den fullständiga historien om hur Lucifer år 1212 före Kristus blir utslängd från himlen och får tillbringa över 3000 år på jorden med att försöka komma tillbaka.

I Barkers pjäs ställer han sig själv inför rätta för att låta människorna avgöra hans öde.

– Djävulen är en ganska vanlig person och beter sig ganska vanligt, inte helt olikt oss människor, säger regissören Erik Wernquist och kommer in på pjäsens kärna:

– Vi anklagar Djävulen för att vara skyldig till all världens ondska. Och om han nu är det, och han dessutom är en spegelbild av oss människor, då kan vi inte döma honom utan att döma oss själva.

Clive Barker har aldrig tidigare spelats i Sverige och Erik Wernquist medger att vissa av hans berättelser också kan uppfattas som direkt stötande.

– Men vi eftersträvar inte någon ”Hellraiser”-stämning i föreställningen. Det är för övrigt en ganska komisk pjäs för att vara skriven av Clive Barker. Vi vil att publiken ska få uppleva en storslagen och maffig historia.

Industribandet Pouppée Fabrikk har skrivit musiken.

Reporter: Jacob Swedberg

Pin It on Pinterest

Share This